Reflexer
Reflexer gör oss synliga i trafiken...
All form av trafik. Det är en spegling av oss, av vårat eget jag och våra åsikter. Vi har dem alla, en del delar med sig vitt och brett, andra smyger omkring och är ganska osynliga. Reflexerna är gamla och slitna, behöver bytas ut!
Jag har alltid varit en person med många reflexer, alltid haft åsikter om allt och alla. Alltid morrat när jag känt att något är fel, skrattat högt när jag tyckt om det jag hört eller läst.
Så blir gammal vis! Alla blir vi det med åren, erfarenheter och ryggsäckar vi kånkar runt på. Ofta är våra ryggsäckar väldigt tunga och välfyllda. Mycket av det vi har i dem är mest till förtret och ingenting vi egentligen behöver för att må bra.
Att packa lätt, det är en förmåga. Att rensa ut är svårt. Att acceptera att viss börda är till för att släppa.
Vad vi alla behöver göra, ung som gammal. är att gräva runt i vårt bagage och sortera. Skura ut ryggsäcken ordentligt emellanåt och vika ner det vi vill ha kvar snyggt och prydligt. Putsa upp det som blivit solkigt och låta det skina.
Tro på oss själva och det vi står på. Respektera att andra är sin egen individ, en varelse med egna känslor och ett eget bagage.
Många ställer sig bredvid när någon har en tung packning och erbjuder sig att hjälpa till att bära lasset. Vad hjälper det? Alla måste bära sitt eget lass, själva rensa ur packningen och värdera det som finns där i.
Värdera sig själva. Man kan stå bredvid, visst, absolut. Men det enda jag som medmänniska kan hjälpa till med är att råda vad som kanske behöver sorteras bort, vad som ser bra ut och som kan komma till användning. Besluten kan vara ack så svåra och göra fasen så ont. Men lik förbannat är det bara du själv som kan rensa. se dig själv för den du är och vad du har för värde här på vår jord och för dig själv.
Stegen blir lättare när bagaget hänger rakt och tyngdlöst på din rygg, leendet är lättare att hitta tillbaka till och det smittar.
Att se en människa i din närhet, gå från att vara tung och nere, till att rakryggad stå framför dig och säga "Jag verkligen älskar mig själv och mitt liv". det är stort.
Så som min gamle far brukade säga... Stå på dig, annars gör någon annan det!
Varma vårhälsningar.
Honolulu
I Itchiban är jag en prinsessa
Novembermörkret
Sluta aldrig att drömma
The impossible just takes a little longer
Att aldrig sluta tro på sig själv är en förutsättning för att nå sina mål. Är det inte så livet är?
Jag har skrivit och skrivit. Tvivlat på min förmåga och ofta varit på väg att ge upp.
Men nu vet jag att det omöjliga bara tar lite längre tid på sig.
Känslan som infinner sig inom en när man öppnar upp ett mejl med beskedet...
JA VI ÄR INTRESSERADE AV ATT GE UT DIN BOK...
Den meningen är allt man behöver för att le från öra till öra.
Det är den meningen som gör att jag tror på min förmåga att fläta ihop ord till historier.
Det är den meningen som är en bekräftelse på att jag vågar tro på mig själv.
Så nu är en dröm verklighet.
Manus korrekturläses, illustrationerna är på gång av Madde och någon gång snart kommer jag att kunna hålla min första riktiga bok i min hand och stolt klappa mig själv på axeln.
Du gjorde det din lilla råtta, kommer jag att säga till mig själv.
Sen är det ju bara att hoppas att den säljer också...
Men det är en senare historia.
Nu är tid att njuta, inget annat
=0)
Livets små under
I går kväll blev min Guddotter mamma, det gör mig till Gudmormor till en liten tös.
Ett nytt litet livets under.
Jag sitter här hemma efter en lång jobbhelg och bara ler. Tänker på den lilla familjen som för bara ett dygn sedan bara bestod av två. Nu är de en mamma, en pappa och ett litet knyte.
Tänk allt fint de ska få uppleva tillsammans, alla stunder av lycka.
bara att få vara där och se henne växa upp, lära sig saker. Vilken ynnest, vilken gåva.
Det finns ingenting i hela världen som går upp mot att hålla den där lilla, snusa på huvudet och dra in den söta doften av baby. Att hålla de små fötterna i sin hand och förundras över hur perfekta de är. De små tårna med sina minimala naglar. Den skrynkliga huden under fotsulorna.
Jag önskar dem alla tre all lycka och att de ska få njuta av varandra varje liten sekund. Det finns ingenting som går upp mot det.
Grattis till världens bästa baby!
Mad Max
Jag var tonåring när Mel Gibson slog ogenom stort i Sverige med sina Mad Max filmer.
Han trillade in i mitt hjärta med buller och bång. Jag satt där i biofåtöljen å tindrade med ögonen. Han var den snyggaste mannne som Gud skapat, tveklöst.
Blicken hade det rätta suget och håret vindrufsigt (läs stylat) Hans coola bilar, kläder och bootsen som var något jag aldrig skulle se på en annan levande varelse.
Han hade allt...
Tuff, ball, stenhård och ändå helt...
Vad var väl en bal på slottet.
Jag drömde om att en dag få träffa denne man...
Hans filmkarriär blev min drog.
Tror jag sett ALLT han gjort, inte missat minsta lilla Hamlet eller Breaveheart.
Så när min förste son kom, tja vad skulle han kunnat heta annat än MAX.
När nummer två kom...
Nej, det blev tvärstopp, hans pappa kunde inte tänka sig en son som skulle heta MEL...
Det blidde en Albin istället.
Nu 30 år senare och många timmar i biosalongen och framför TV:n senare.
Hur är det med kärleken till denne ikon idag??
Han är gammal, sliten, nersupen i perioder och föraktad av många inom filmindustrin.
Tja, jag är obotlig...
Hoppas att han ska göra fler filmer, att jag ska få se hans rynkiga ansikte på bioduken många gånger till.
Mina vänninor suckar åt mig, fattar inte vad jag kan se hos honom...
Vad spelar det för roll.
Gammal kärlek rostar aldrig!
Det bara är så.
Å ni som inte sett Hamlet med Mellan, gör det!
Tjingeling
OM
Omfamna
Omhuldad
Omtyckt
Omfångsrik
Omständig
Omplacerad
Omkring
Omsatt
Omgjord
Omtagning
Omtalad
Omdanad
Omskolad
Om om inte fanns...
famnad
huldad
tyckt
fångsrik
ständig
placerad
kring
satt
gjord
tagning
talad
danad
skolad
då skulle livet få en helt annan innebörd!
Vinyasa, mitt nya äventyr
Just nu ligger jag på sängen, laptopen i mitt knä och hunden sovande i fotänden. Förmiddagen har jag ägnat åt ett trögt gympass, långpromenad i skogen med nämnda sovande hund och ett glupande av kylens innehåll samtidigt som jag avslutade min första uppsats och skickade in den till min mentor på yogacentret. Detta innebär att det har börjat...
En liten pirrande känsla i magen börjar göra sig plats. Det är bara sex dagar kvar till skolstart.
Starten på det nya, det jag ser så mycket fram emot.
Det som jag samtidigt är så skraj för.
Under julledighetens sista vecka plockade jag ner 25 år av yrkeskunnande i malpåsar. Ateljén ska byggas om till boende och hyras ut till sonens fickvän. Maskiner ska säljas och jobben som fortfarande kommer in ska nobbas. Fokus ska läggas på att undervisas och att undervisa det närmaste året.
Boktravarna med yogalitteratur växer på mitt skrivbord och mina hemmapass blir mer och mer utmanande, jag håller på att förbereda mig, lägga gammalt bakom mig och öppna upp för nya intryck.
På torsdag morgon sätter jag mig på pendeln in till city, knatar en liten kilometer fram till Omyogas lokaler och kastar mig in i min utbildning till vinyasayogainstruktör. Det ska bil alldeles alldeles underbart.
Hade jag vairt barn idag skulle jag antagligen utredas för någon diagnos. Svaret skulle troligen bli ADHD... själv kallar jag det en medfödd rastlöshet som varit min följeslagare genom mitt liv. Den har fått mig att alltid leta efter nya utmaningar, göra det som lockar mest och att alltid hålla ett högt (läs för högt) tempo. Jag har kastat mig ur flygplan, klättrat i berg, rest jorden runt och provat allt man kan tänka sig. Allt med samma intensitet. Och jag har älskat det.
Nu med begynnande rynkmönster i mitt ansikte och ett (äntligen) inre lugn är jag redo att varva ner, meditera och känna inåt. Redo att stanna till och titta på allt med nya ögon.
Fasen vad vist det låter...
Men man säger ju att när Fan blir gammal blir han religiös... nu handlar det inte om religion på det sättet, men för mig är religion en inre övertygelse, utan tvång på en Gud. En övertygelse att jag är jag och jag duger.
Visst är det väl märkligt att allt letande efter det fulländade inte fanns där ute... det finns här inne, inuti mig själv.
Inuti dig själv.
Ta en titt du med och se efter vad du hittar.
Ett råd är att alltid föjla det hjärtat säger, då kommer du rätt.
Ibland säger hjärtat åt dig att våga hoppa.
Men så gör det då. Man landar nästan alltid mjukt...
Lev väl vänner.
Var tar tiden vägen?
Den 21 februari 2000 fick jag min Snorpa.
Liten var hon, bara 2,6 kg och med de mörkbrunaste ögon man kan tänka sig.
Hennes små fingrar slöt sig direkt runt mitt pekfinger och bandet var knutet.
Snart fyller hon 12 år och den stora frågan just nu är när jag kommer att tillåta henne att gå sminkad till skolan.
"Bara mascara då mamma... kan jag inte få ha det redan nu?"
Så nu är löftet lagt, hon får börja ha smink när hon börjar 6:an till hösten.
Det är med nöd som detta löfte är gott nog, men jag tror trots allt att hon accepterar det.
Helst skulle jag inte vilja att hon sminkade sig alls.
Varför förstöra något som redan är fulländat?
När det är fest eller kalas (fast det heter det ju inte när man är så stor som 11 år), då får hon sminka sig.
Hennes ögon blir stora som klot och huden pudras till döds. Så står det en ung kvinna framför mig, en främling. Örhängen och nagellack, Håret plattas och klädernas snitt är livsavgörande.
Men hon passar in i den form som hon påverkas av. Ser ut som alla andra...
Men hon är inte som allla andra, hon är unik. Hon är min skatt och jag vill ha henne naturell.
Hon har alltid varit den där lilla tuffingen som varit ute mer än inne, leken har varit det primära.
Det är på väg att förändras...
Skratten är lika smittande och kramarna lika innerliga. Frågorna om livet kommer tätare och svek från vänner sätter djupa spår.
Hon är på väg att ta steget in i verkligheten, den som inte alltid är så lätt. den som är mer än att knät skrapats upp när hon fallit ner från trädet. Den som är grymmare än när storebror stulit av hennes godis på lördagen.
Hon är på väg dit och jag kan inte hindra henne.
Jag måste släppa taget och se henne stappla fram mot sitt öde.
Det enda jag kan göra är att försöka leda rätt, hålla mina händer som skydd när hon faller och hoppas att hon alltid kommer att vara min fantastiska tjej, den där lilla tösen som slöt sin hand runt mitt finger i en bekräftelse att hon litar på mig.
Precis en månad kvar
Snart är det dags igen, tid att fira jul...
Jag sitter och tittar ut på en trädgård i brunt, inte en snöflinga så långt ögat kan nå.
Ute är det 9 grader varmt och för mindre än en timma sedan öste regnet ner.
Vår grusväg är lerig och det spelar ingen roll hur ofta jag tvättar bilen, så är den alltid lika smutsig ändå.
Så värst vintrigt känns det ju inte direkt.
Jag minns min barndoms jular, där hemma i Kangosfors i Tornedalen. Lainioälvens is låg tjock och vi byggde grottor i de stora snövallarna ute på gården. Bakom huset var trollskogens granar tyngda av snön och månen lyste klar i den kalla natten.
Vi paltades på med lager efter lager av varma kläder och Lovikkavantarna var snabbt hoptovade av allt snöbollsknådande.
I köket stod mormor och alla mostrar och ordnade med julmaten, klappar låg under granen och hela släkten var på plats. Huset var mer än fullt eftersom vi är en stor släkt med många glada människor.
De jularna var något alldeles speciellt, jag saknar dem.
Klapparna var ofta hemmagjorda. mormors hemsydda klänningar eller stickade strumpor, ritblock och nya kritor. kanske en låda fylld av filmisar eller en ask med förtryckt broderi.
Maten och det exklusiva i att få dricka julmust eller hemgjord svagdricka. Alla lekar i källaren, alla hemlisar och våra föreställningar som underhöll de vuxna timme efter timme.
Alla skratt, dessa hjärtliga skratt...
Men det var då det...
Hur blir julen i år? Kommer snön att ligga tjock på taken som förra julen?
Kommer det att vara kallt och krispigt?
Med åren har jag tröttnat på att fira jul, tröttnat på klappar som ska vara så många, så dyra och ofta helt onödiga. Jag gillar inte det traditionella julbordet med skinka och köttbullar.
Jag avskyr stress och hets.
Att det bara ska vara på ett speciellt sätt. Vem har bestämt det...
Jag har blivit en bakåtsträvare.
I min värld firar jag gärna jul, visst. Men på mitt sätt.
Jag vill ha min familj omkring mig, gärna mina vänner också.
Det viktiga är att ingen är ensam, övergiven och utanför. Jag avstår gärna från klappar helt och ger mina barn en upplevelse istället, inget fassionabelt, bara något vi kan göra tillsammans.
Jag vill ha lugn och ro. Glada skratt och många kramar.
Jag önskar mig en lycklig familj och mera omtanke om varandra oavsett vem du är och var du bor.
Jag önskar mig en riktigt GOD JUL, på riktigt, inte bara snack!
Snö
Varje liten flinga är unik. Den har sin egen storlek, form och utseende.
Precis som vi.
Varje liten människa är unik. Vi har alla vår egen storlek, form och utseende.
Varje flinga föds ur vattnet, formas och utför sin egen resa. Möter olika öden i sitt liv. Beundras och älskas av många. Föraktas och baktalas av andra. Den bidrar till skönheten med sin vithet på maken. Virvlar runt och roar. Den formas av händer, den trampas av fötter och den smälter obönhörligen bort och blir till slut ingenting annat än en våt fläck. Så förångas den, återvänder så småningom till sitt moln och återskapas. Flingan har sitt kretslopp.
*
Varje männiksa föds ut från vatten, formas och utför sin egen resa. Möter olika öden i sitt liv. Beundras och älskas av många, föraktas och baktalas av andra. Vi bidrar alla med någon form av skönhet, en del från insidan en del från utsidan. De flesta av oss virvlar runt en tid i vårt liv och roar.
Så formas vi sakta av händer och trampas till av fötter. Vi åldras och tynar så småningom bort.
Men återvänder vi till vårt moln och återskapas?
Flingan har sitt kretslopp, har vi?
Är det först där som vi sklijer oss från varndra?
Njut stunden
En krispig morgon, rosorna på kinderna kom fort och på tuvorna i skogen låg forsten likt skimrande kristaller. Himlen var klarblå och inte en vindpust kändes i håret. Tystnaden bröts stundtals av ljudet från landsvägen långt borta. Bussen som passerade och en och annan personbil. Fåglarna som morgonpigga drillade och sjöng. Okopplad sprang han fram och tillbaka, sniffade länge på intressanta mossbeklädda stenar. tappade bort mig och såg sig lite förvirrat omkring. Var är min matte? Så satte han fart, med sina ludna öron fladdrande och tungan hängande som det enda avbrottet mot allt det bruna, kom han ångande. Långa språng över stock och sten, livsglädje och valpigt bus i ögonen. Så kom vi ut genom skogens sly och träd, ner mot vattnet. Havet låg framför oss spegelblankt och stilla, inte en krusning spräckte dess perfektion. Solen som lekte på ytan och bländade mig. I fårhagen stod de paranta damerna och åt av dagens hö, de tittade ointresserad upp på Freddie, så sänkte de sina huvuden ner till sitt skrovmål igen. Han var inget hot. Jaså den där tönten igen, såg de ut att tänka. Han rusade ner till bryggan, sprang från hörn till hörn. Såg sig om för att bekräfta att det var okej med mig. så blev han stilla, sträckte upp sitt huvud mot solen och bara stod där. Han såg ut att njuta av stunden. Stunden av hans stillhet var inte lång, men den var vacker att beskåda. Hans njutning, hans glädje över att bara få stå där, fri och lycklig.
En morgon att minnas, att lägga in i banken av värdefulla stunder.
Min stund med min Freddie. Min skatt...
Barn är oslagbara
I 22 år har jag haft förmånen att vara mamma till världens bästa barn. Självklart kom de inte alla på en gång :0)
Satt och bläddrade lite i gamla bilder och hittade dessa.
Tänk vad små dom var, riktiga pyttingar...
Runt min hals hänger en av BRIS smycken, på det står orden "Barn är oslagbara"
Jag älskar tvetydigheten i deras budskap. mina är oslagbara. det finns ingenting bättre än dem.
Det finns inget på jorden som jag värdesätter så mycket som mina ungar.
All den glädje de ger mig, alla skratt jag har upplevt med dem.
Visst driver de mig till vansinne emellanåt, självklart, det gör alla barn.
Men det finns inte en dag, ett enda ögonblick jag skulle velat vara utan.
Ofat funderar jag över vad det ska bli av dem, vilka de kommer att vara som fullvuxna.
Kommer vi alltid att ha vår fina kontakt och samhörighet...
Den som lever får se. Men jag tror det. Jag tror på vår öppenhet mot varandra. Vår acceptans av varandra.
Vår ömsesidiga respekt och kärlek.
Jag är lyckligt lottad som har dem.
Så driver mina tankar iväg till smyckets andra mening.
Tänker på alla de barn som får uppleva förnedring, slag, ondska, förtryck, fattigdom och svält.
Alla de barnen är också oslagbara.
Tänk om världen kunde börja om på ny kula och alla dessa barn fick vara så oslagbara som mina barn är.
Missförstå mig rätt... alla barn är oslagbara. Men så höjer den vuxne, eller den onde sin hand och slår.
Tänk alla spår det sätter, alla våndor dessa barn måste bära med sig hela sina liv.
Något inom mig skulle vilja kunna vara deras skyddande ängel.
Så säger en del...
Men världen ser ut så här, det går inte att ändra på...
Är det verkligen så illa?
Tänk bara om vi alla...
Alla vi vuxna tog vårt ansvar, gav alla barn kärlek.
Gjorde att alla barn fick vara oslagbara...
Svårare än så är det ju faktiskt inte.
Eller är det det???
Lissabon
Måndag eftermiddag satte vi oss på Lufthansas flight till Munchen, sen vidare till Lissabon för några dagar.
Bara min man och jag. Det var länge sedan sist.
Vi checkade in sent. Jag tror klockan hade hunnit bli nästan midnatt. Så det blev ingen middag på fina dukens restaurang, Ingen öl i baren runt hörnet eftersom det ösregnade. Det blev en tidig kväll och bara varndras sällskap. När man bor ute på landet, och är van att somna in till tystnaden och kompakt mörker, blev det ett skådespel att bara ligga där och lyssna till trafiken, regnet och utryckningsbilar med höga sirener, mannen som bodde i rummet intill och snarkade så högt att hela hotellet skakade.
Tisdagen visade sig vara en helgdag, alla helgon antog vi...
De flesta butikerna var stängda och himlen mulen. Låter kanske tråkigt... inte alls.
Vi storsade omkring, njöt av sällskapet och ganska god mat. Satte oss nere vid havet och vilade trötta fötter.
Så mycket vi hade att prata om, så varm hans hand var att hålla i. Allt var så lugnt.
Redan när vi åkte iväg bestämde vi oss för att inte köpa med oss en guidebok över staden, inte engagera oss i sevärdheter och turistattraktioner.
Han fick vara min attraktion.
Så vi har ingen aning om vad vi sett, vilka gator som tidigare trampats av vem eller vilka historiska händelser vi inte vetat om.
Men jag vet hur min man mår igen, vad han tänker och känner. Jag älskar hans skratt och hans härliga miner.
Hans nya ord under de här dagarna har varit "Vad ska vi shoppa nu?"
För visst öppnade affärerna, visst shoppade vi till slut. Visst åt vi jättegott på Hard Rock och drack alldeles för många drinkar.
Visst älskade vi varandra och med varandra.
Kanske saknade jag ungar och hundar lite... men helt ärligt var det bara så skönt att slippa allt i vardagen och bara vara med honom.
Någonstans där inne hade jag nästan glömt bort hur mycket han tillför i mitt liv, hur viktig han är.
Hur bra vi mår tillsammans han och jag.
Sen kan jag bara avsluta med att tala om att Lissabon är en väldigt vacker stad, väl värd att resa till.
Ciao
Mårten Prosell
Han ser väl inte så farlig ut! Eller??
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så mycket hopp igen. Inte efter att jag, i mitt tycke, provat allt.
Varje morgon under så lång tid har jag vaknat och önskat mej en annan kropp, en utan värk.
Jag har längtat efter att kunna röra mej obehndrat och efter att orka åtminstone med vardagen. Allt det där vanliga som man alltid orkat med innan.
Jag har hört läkare säga att de inte finns något mer att göra, att jag får lära mej att leva med smärtan. Käka piller och få kortisonsprutor.
Vad är det för liv?
Jag älskar att träna, röra på mej och att ta i lite extra. Jag vägrar lägga mej platt och lyssna till dem. Ligg där själva och värk sönder om ni nu tycker det är så kul.
Byt jobb, fick jag höra. Hitta på något annat som du kan göra TROTS värken.
Så kom jag till Mårten... Naprapeten som lyssnar, undersöker och funderar. Han sätter värken i samband med mina skador på kroppen. Han frågar, trycker på ställen som får mej att skrika rakt ut. Ställen där ingen läkare ens undersökt mej.
Så sätter han igång, plockar fram sina nålar, långa och skräckinjagande. Jaha, tänker du, hon går på akupunktur...
Men det gör jag inte, det är inte akupunktur. Det har jag provat åxå, det går inte att jämföra med Mårtens nålning...
Hans nålar har fått mej att uppleva en helt ny sorts smärta, eller kanske den ska klassas som tortyr.
Jag sa till honom igår när jag gick därifrån; jag vet inte hur jag ska förklara för andra vad det är du gör.
Jag vet vrkligen inte hur jag ska sätta ord på det.
Nålarna sticker han in i nerver, muskler och Gud vet allt, långt in trycker han dem. Rakt på kärnan för smärtan. Retar igång den och (förlåt Mårten) gottar sej i min reaktion. Hur jag skriker, vrider mej för att komma undan och hur musklerna drar ihop sej i kramper. han sticker in nålarna och letar efter min smärta, punkterar den och får den att minska. Han sätter allt i samband med varandra, ser hur diskarnas skador orsakar nervernas och musklernas reaktioner. Ett detektivarbete.
Så gör han vad en vanlig naprapat gör åxå. Mjukt och målmedvetet lättar han på allt det som sitter fast, rätar ut och får mej att känna mej minst ett par cm längre för vaje gång. Släpper på diskarnas tillplattade lägen och ger min kropp det syre den så länge längtat efter. LÄgger allt till rätta och låter muskler och nerver slippa ta allt. Så låter han min kropp vila.
Han får mina domningar att försvinna, mina nätter att bli fyllda av djup sömn och mitt hjärta att le. Han har på bara ett par veckor hjälpt mej på ett sätt som ingen annan kunnat under flera år.
Visst låter jag nästan religiös...
Jag är det åxå.
Han ger mej nämligen hoppet tillbaka och mitt liv.
Efter hans behandlingar kommer alla möjliga symtom. Yrsel, stickningar, illamående, huvudvärk och trötthet.
Men sen... sen kommer känslan, den där känslan jag längtat efter. Smärtfrihet
Jag är nästan smärtfri.
Från att ha haft värk i hela kroppen så länge är det knappt jag nu kan fatta att den är nästan borta. Jag kan knappt fatta hur ont jag haft och absolut inte hur jag har stått ut med den.
Så dagens blogg är helt enkelt ett stort TACK till Mårten och också Joel Fries som satte mej i kontakt med honom. <3
Era metoder får säkert många att lyfta frågande på sina läkarögonbryn (Joel är läkare, fast utan de lyfta ögonbrynen av skepsism) Men det ni gör hjälper.
Det gamla ordspåket får ny betydelse när det sätts i samband med Mårten.
ONT SKA MED ONT FÖRDRIVAS
Med naturen som meditation
En vis man sa till mmig en gång; Se inte naturen, känn den.
Tänk så rätt han har. Tänk så vis han var.
Jag har påbörjat en kurs i mindfulness, där vi ska lära oss att gå när vi går, stå när vi står och känna in oss själva.
Det är härligt att komma i kontakt med sig själv på det sättet.
Kanske upplever jag det som lite väl flummmigt, tyvärr...
Vår kursledare talar till oss som om hon är smått drogad,,, det stör mitt öra.
Allt kan man säga på olika sätt, våra formuleringar spelar en väldigt stor roll.
För att fånga mig själv behöver jag inte vara i någon slags nirvana. För att stressa av måste jag inte "bara vara i mig själv"
Jag är i mitt liv, i min omvärld och i min vardag hur jag än vänder och vrider på allt.
Mycket av det vi lär oss tar jag till mig, det gör jag verkligen. Kursen har fått mig att tänka till, reflektera över hur jag är som människa. Mycket är verkligen givande.
MEN
För mig är naturen min meditation. Där kan jag bara vara, insupa alla dofter och färger. Känna vinden och lyssna till alla ljud. I skogen är det aldrig tyst. Havet tiger aldrig still. Regnets väta renar mina tankar och mina steg.
Hur tung en dag än har varit finns den där, kravlös och välkomnande. En stund räcker, inga ord behövs. Att ströva i naturen är mindfulness. Det är gratis och det är avstressande.
Jag kan tänka på alla som flaxar runt, förverkligar sig själva och sina barn. Kanhända gör jag det också, eller gjorde i alla fall.
Så betalar de en smärre förmögenhet för att hitta tystnaden i sig själva till slut. Strävar efter att stressa av, att verkligen bara leva.
Kanske skulle vi införa friluftsdagar för gemene man. Tvinga alla ut i skogen.
En ljum höstdag, med en korg på armen och alla doftsinnen på helspänn. Ögonen som granskar marken och glädjen som sprider sig i kroppen när de står där framför näsan på oss. Kantarellerna. De vackra stenarna eller den oslagbara vyn som öppnar sig framför ögonen runt kröken. Ljuden av ett rådjur som springer upp. Koltrastens sång. Allt vi skyndar förbi, allt vi missar i vår brådska.
Kanske skulle vi kunna... vara barnet i oss alla igen...
Mitt råd till alla är att trots att du inte egentligen har tid, ta dig den. Gå in på en knölig stig och bara känn stegen i dina fotsulor. Njut av barren som mjukt bjuder dig att gå ytterligare en bit in. Sätt dig ner och bara lyssna. Stanna upp.
Tro hopp och kärlek
Det finns en mening med allt som händer i våra liv, det är jag övertygad om.
Är hon kristen? tänker säkert flera av er nu.
Kanske det, jag vet inte själv om jag vill sätta en ettikett på mig själv.
Gud i himmelen eller Jesus den barmhärtige... är det verkligt? Ingen aning alls.
Men på något tror jag. Det finns något som jag kan luta mig mot, förlita mig till och att hålla i handen.
Jag böjer inte huvudet i bön... nopp, icket. Jag går inte till kyrkan mer än på bröllop, dop och begravningar.
Men jag vet att jag inte är ensam.
Så vad tror du på då människa????
Jag tror på att mina döda kära finns där ute någonstans, de ser och hör mig. De värnar om mig och kanske låter det mysko, men jag tror verkligen att vi en dag kommer att ses igen. I ett annat liv.
Har du aldrig själv haft en övertygelse om att du träffat en människa förut. Att hon eller han är bekant. Att ni känner varandra.
Har du aldrig haft en känsla av att någon du älskat och mist finns nära, att du hör dem eller kanske till och med ser dem.
Det har jag.
Jag träffar ofta min döde pappa. I ett tillstånd av vakenhet och drömmande sitter han vid min sida, pratar med mig och håller min hand. Alltid är han klädd i sina favoritkläder och alltid är han så glad och varm som bara han kunde vara.
Han berättar hur han har det, att han ser oss och så påminner han alltid mig om hur viktigt det är att jag tar hand om mamma. Han brukar peka på henne, hur hon går utanför ett staket, på en plats där han inte kan nå henne. Han pekar på henne och ser ledsen ut. Som om han önskade att hon kunde se honom, höra honom och känna honom som jag gör.
Varje gång jag "vaknar" och minns hans ord, då känns livet bra. Saknaden efter honom är stor trots att det gått 13 år sedan han lämnade oss, men jag är glad. lycklig över att veta att han finns där ute någonstans. Att han har det bra.
Humbug tänker du kanske. Var så god. Du får tänka vad du vill, tro vad du vill. Och det får jag med.
Jag tror att allt som händer oss har en mening, att det är ett spår som vi ska följa. Allt som händer runt oss kan vi påverka. Allt vi gör kan vi styra. Vi kan lita på oss själv och vår omvärld, plocka guldkornen och utvecklas.
Men visst kan vi blunda också, sätta käppar i hjulet för vårt öde. Spärra vägen för meningen med livet.
Vad jag försöker säga idag är väl att jag tycker vi ska bromsa, tänka inåt och tro.
Tro på oss själva, ha tillit till varandra och våra önskningar.
Följ dina drömmar och visa kärlek till dig själv så kommer allt annat att lösa sig.
Ta dig ut ur situationer som hotar och hindrar dig.
Lämna det som gör dig ledsen.
Du har bara ett enda liv just nu, värna om det. Det är ju faktiskt bara du som kan det.
Fängslad i min egen kropp.
Ett helt år har gått nu, nästan precis på dagen. En regnig morgon förra september brakade min rygg fullständigt.
Värk dygnet runt, ingen ork, ingen lust, ingenting. Läkarbesök, röntgen, piller, sjukskrivning, sjukgymnastik, name it...
Uppgivenhet och frustration.
En tankeväckare.
I mina egan ögon dög jag inte längre som jag var. Mitt aktiva och positiva jag fick en riktigt käftsmäll och jag låg där knockad på backen.
Jag orkade inte resa mig till en början. Gav upp... det är inte likt mig. Det klär mig inte.
Jag blev stressad över att min vardag och min familj påverkades negativt.
Jag var fjättrad, fängslad och rätt värdelös. Kunde inte sköta mitt företag som jag ville. Blev stressad över att tackla kunder, att förklara att jag rasat. Att jag var tvungen att säga nej till jobb och erbjudanden. Jag var tvingad att tänka ordet JAG och ingenting annat.
JAG var tvingad att komma igen, att snacka med mitt inre och komma överens om vad JAG behövde göra för MIN skull.
Tillät mig att sjukskrivas, att ta tag i allt. Inte acceptera värk och stress. Fetglöm.
Så vad har jag gjort för mig själv då, tänker jag nu idag.
Jag bromsade upp livet, accepterade en förändring. Tog tag i problemet och tog hjälp. Träning och åter träning. Längd efter längd i simhallens pool, vikt på vikt på gymet, promenader och yoga. Psykologhjälp för att släppa min mentala spärr. För att våga släppa ut sorgen över att inte vara på topp. Stillhet för mig själv. Djupa andetag.
Men framförallt har jag tillåtit mig att vila. Att försöka lägga mitt dåliga samvete över att jag BORDE PRESTERA åt sidan och lyssna på vad jag själv behövt.
Nu ett år senare kommer inte tårarna lika ofta i min ensamhet. Nätterna är inte lika långa när jag inte kan sova. Värken minskar dag för dag och mina leenden och skratt letar sig sakta in i mitt liv igen.
Kanske tar det något år till innan jag är framme vid mitt mål. Kanske når jag aldrig ända fram.
Men jag är på väg och jag har lärt mig att lyssna inåt, att jag faktiskt är lika viktig som alla andra. Att jag måste må bra för att kunna orka finnas för andra.
Antagligen har jag tillhört en väldigt trög skara människor, den sorten som inte förstår när det är dax att bromsa in tåget och betrakta hållplatserna.
Jag är inte ensam om det här. Vi är många...
Livet ska gå fort och vi ska duga.
Men bromsa in, tänk efter, se efter. Du är värd så mycket mer än att bara braka på. Till slut kör vi alla av vägen på ett eller annat sätt.
Bromsa, andas, fundera och reflektera över vem du är och vad du egentligen vill. Din omvärld finns kvar och väntar även om du tar en liten paus.
Det är du värd.
Jag är också värd det. Inte bara för min egen skull utan även för min famlij och mina vänners skull.
