skrivklådan

I skolan har jag en massa kompisar.  Jenny och jag leker alltid med varandra men Lina, Nikki, Sandra och Julia brukar också vara med oss. Vi har en klubb där vi berättar hemlisar för varandra. Förra veckan berättade jag för dem om att mammas kille Roland inte har något jobb, att han skriker och gapar och att mamma har blivit så konstig sen hon blev tillsammans med honom. Dom har lovat att inte berätta det för någon, det känns lite skämmigt att prata om det. Nikki undrade varför mamma är tillsammans med honom, om hon inte märker att jag tycker det är lite läskigt när han håller på. Då ryckte jag bara på axlarna. Jag hade liksom inget att säga, ingenting som de skulle förstå i alla fall. Jag har inte berättat att mamma har blivit annorlunda, det vill jag inte för om jag kan få henne att göra slut med Roland kommer hon att bli som förut igen. Det vet jag.

Nikki berättade om en utflykt hela hennes familj hade haft under sommarlovet. De verkar alltid göra så mycket roligt tillsammans. Hon har en hel massa syskon och kusiner, ofta åker de till sitt landställe tillsammans. Där paddlar de kanot eller badar bastu. Den enda gången jag har paddlat var för två år sedan på Jennys land. Hennes pappa hade hyrt en kanot som vi fick prova. Bastu har jag bara badat på simhallen. Inte har jag några kusiner heller, inte som jag känner till i alla fall. Mamma har inga syskon och min pappas släkt har jag aldrig träffat. Nikkis familj verkar så perfekt. Lite avundsjuk är jag allt på henne, fast det kommer jag aldrig att avslöja. På deras utflykt hade hennes kusin hade kissat på elden när de var ute i skärgården och grillat korv. Han skulle släcka den hade han sagt och ställt sig och kissat på lågorna. Det blev varma ångor som brände honom på snoppen, han hade kastat sig i havet med kläderna på och bara suttit där och grinat.

-         Vi höll på att skratta ihjäl oss, sa Jenny och skrattade så mycket att hon började hicka. Hon är allt bra underlig ibland, varje gång hon skrattar börjar hon hicka. Helt knäppt. Så nu kunde vi inte sluta skratta för att hon hickade, då hickade hon bara ännu mer. Jag höll på att kissa på mig till slut.

-         Jag måste kissa! Kved jag fram.

 Det skulle jag aldrig sagt, vi skrattade så länge att det till slut inte bara var jag som var tvungen att kuta till en toalett innan det var för sent.

Jag älskar mina galna kompisar. Julia är den sötaste av oss alla tycker jag, hon har stora bruna ögon och mörkbrunt hår. Hennes pappa kommer från Zambia och hennes mamma är svenska. Julia har alltid vackert gyllenbrun hud, hon är ingen blekfis som jag. Fast jag tycker väldigt mycket om mitt hår, det är tjockt och vågigt, jag ska spara ända tills det är lika långt som mammas. Annars är jag rätt vanlig tror jag. Jag har smala armar och ben, blå ögon och stora framtänder. De flesta säger att jag kommer att bli väldigt lik min mamma när jag blir stor. Det blir jag gärna, men jag tänker inte dricka en massa som hon gör, det gör henne så annorlunda. Hon blir så ointresserad av vad jag gör av det. Och så tänker jag aldrig börja röka. Det är så himla äckligt. Mina fötter är små, jag har bara storlek 32 fast jag är 11 år. Mitt namn har mamma gett mig, jag heter Jane, det är lite ovanligt, jag känner ingen annan som heter det. När min mamma var liten älskade hon Tarzan filmerna, hon döpte mig till Jane efter Tarzans tjej. Lite pinsamt om det skulle komma ut, det är ingenting som jag tänkt berätta i vår hemliga klubb direkt. Men nu är det mitt namn och jag gillar det. Jane låter så snällt tycker jag, Jane det är jag det.

Vår fröken heter Lasse, ja, vi kallar honom faktiskt för fröken. Alla andra klasser har fröknar, så vi vill också ha det. Lasse tycker att det är helt okej att vi kallar honom det. Ibland fnissar han och pratar med tjejröst när vi ropar på honom. Han är världens bästa fröken tycker jag. Han berättar saker så spännande när vi har geografi. Det verkar som om han har varit överallt, runt hela jordklotet minst två varv. När han börjar berätta då blir det alldeles tyst i klassrummet. Ingen vill missa ett enda ord av det han säger. Det känns magiskt på något förunderligt vis.

Första gången han berättade om sina resor släckte han ljuset, han hade med sig över hundra bilder från Afrika som han visade på vår stora vita duk. Hela tiden som han berättade om hur det var i Afrika bytte han bilder och till slut skickade han runt en stor burk med kryddor som vi fick lukta på. Det kändes som om vi var i där hela klassen. Han spelade Afrikansk musik och vi fick alla hjälpas åt att måla en enorm karta över hela landet. Vi målade exotiska djur och hyddor på kartan. Visste du att de bygger hyddor av kobajs. Den blev ett konstverk som vi visade för våra föräldrar när det var öppet hus. Jag kommer nog aldrig att glömma Afrika. Inte Ryssland heller, ni skulle ha varit med när Lasse kom in i klassrummet utklädd till kosack, det är en rysk gubbe klädd i en underlig folkdräkt typ. Han hade på sig knäbyxor och en skjorta med stora vida puffärmar. På huvudet hade han en stor pälsmössa och så hade han en stor lösmustasch som han hade tvinnat till skruvar. Så stod han där längst fram i klassrummet, spelade rysk musik och kallade oss alla för sina piroger.  Jenny och jag fnissade hela den lektionen och när vi cyklade hem till vår gård kom vi överens om att Lasse var den bästa läraren i hela världen. Lite galen kanske men vad gjorde väl det.

Jennys mamma hade bakat kanelbullar. Det doftade fantastiskt i hela trapphuset. Jag blundade och kunde nästan känna hur en bulle smälte i munnen på mig bara genom att fantisera om det. Snabbt rusade vi upp för trapporna, kastade ifrån oss väskorna och skorna innan vi satte oss vid deras lilla köksbord. Vi åt av bullarna som fortfarande var varma och till det drack vi mjölk. Där hade jag kunnat sitta hur länge som helst. Jag känner mig så hemma hos Jenny och hennes familj, alla är så snälla med mig. I Jennys rum har de till och med ställt in en gammal dubbelsäng för att vi ska få bättre plats. Jag sover ofta där numera. Någon gång ibland går jag hem till mammas och min lägenhet men Roland är alltid där, jämt är han hos oss. Det verkar nästan som om han har flyttat in. Mamma bryr sig bara om honom fast han alltid gapar och skriker på henne. Jag tror inte ens att hon märker om jag inte är där. Men någon gång ibland ringer hon på min mobil och frågar var jag är någonstans. Hon brukar vilja att jag ska komma hem och vara med henne då. Om hon svarar att Roland inte är där så brukar jag gå hem, i alla fall en stund. Han kommer alltid och då går jag helst in på mitt rum eller ringer till Jenny och frågar om jag kan komma tillbaka. Han förstör alltid när han är hos oss. Jag får aldrig vara ifred med mamma. Så fort hon börjar prata med mig kommer han och lägger sig i, vill henne något. Oftast vill han att hon ska komma och vara med honom istället för med mig. Hon går varje gång. Hon väljer honom. Då blir ensamheten extra stor. Jag blir alldeles tom då, känner mig övergiven. Varför kan hon aldrig välja att vara med mig? Han kan väl vänta lite, han är ju vuxen. Mamma brukar himla med ögonen mot mig innan hon går, som för att tala om att hon tycker att han är jobbig. Men hon går ändå, säger aldrig nej. Och jag blir ensam kvar. Ensam sitter jag då och undrar om hon kanske snart ska komma tillbaka. Men det gör hon aldrig. Jag brukar smyga ut utan att säga hejdå, hon bryr sig ändå inte. Verkar inte märka det ens.

Mitt i bullätandet ringde min mobil, på displayen stod det mamma. Först tänkte jag inte svara, men så fick jag dåligt samvete och tryckte på svarsknappen. Hon ville att jag skulle komma hem, hon mådde inte bra och ville inte vara ensam. Jag frågade om inte Roland var där och då sa hon att de hade gjort slut. Hela min mage hoppade till av glädje, jag skrattade och dansade ner för trapporna, glömde nästan bort att säga tack för bullarna till Jennys mamma innan jag rusade iväg. Jenny frågade varför jag fick så bråttom och när jag berättade att Roland och mamma gjort slut förstod hon att jag ville hem till mamma direkt. Vi kunde ju ses senare eller i skolan.

Mamma satt vid köksbordet och rökte, framför sig hade hon en kopp kaffe. Hela lägenheten var ett enda kaos och på golvet i hallen låg en sönderslagen stereo. Jag klev över alla saker och tittade mig omkring. Undrade vad som hänt. Hjärtat tickade lite hårdare och snabbare när jag såg kaoset. Jag kände hur jag blev lite orolig. Vad hade hänt? Vad hade de gjort? Pincha vaknade till inne i min mage. Hon gäspade och sträckte på sig. Men snart jamade hon till, som för att tala om för mig att hon var där igen, att det inte var någon fara. Jag behövde inte vara rädd. Mamma tittade hela tiden ut genom fönstret, när jag gick runt bordet såg jag att hon grät. Hennes ansikte var alldeles blött och svullet och runt ena ögat var hon blålila. Då förstod jag att hon och Roland hade bråkat och att han nog slagit henne igen. Det var inte första gången. Hon gav mig ett trött leende och vände sig sedan bort från mig. Jag smög in på mitt rum, stängde dörren och blundade. Pincha morrade till lite, så lade hon sig till rätta i min mage, värmde mig och lovade att allt skulle bli bra, vi kunde sova en stund så skulle nog mamma vilja prata med oss sen. Vi kunde hjälpas åt att städa lägenheten. Göra lite nya planer tillsammans och glömma Roland. Jag somnade och kände inte när Melker kom och lade sig på min hals, så sov vi länge för när vi vaknade och sträckte på oss som katter gör var det bäckmörkt ute. Det var mitt i natten. Jag smög upp, in i mammas sovrum. Hon låg där ensam, ögonen var vidöppna och fulla av tårar. Jag viskade att jag ville sova hos henne och hon nickade. Vi kröp ner under täcket Melker och jag, det luktade lite unket men vad gjorde det. Mamma lade sin arm om mig och ganska snabbt blev min ögonlock blytunga. Så somnade vi alla tre, Pincha var på egna äventyr, hon behövde inte skydda mig från allt farligt inatt, mamma var ju där. Nu var det hon som höll om mig. Hon ville ha mig där. Nära intill varandra låg vi och andades i samma rytm. Vi hörde ihop, mamma, Melker och jag.

Rolands röst bröt förtrollningen. Han stod bredvid sängen. Det enda jag såg var en stor skugga. Mammas varma kropp hoppade till. Hon satte sig upp i sängen och knuffade mig lite åt sidan. Melker fräste högt och sköt rygg. Roland greppade honom i nackskinnet och lyfte undan honom. Jag hasade ner till sängens fotände och smög mig ut ur mammas sovrum. Både min säng och mitt hjärta kändes iskallt när jag kröp ner. Rolands röst ska var lugn och jag förstod att det inte alls var slut längre. Gråten steg upp och tårarna gick inte att hejda. Varför förlät hon honom hela tiden? Jag knep ihop ögonen och kallade på Pincha. Hon kom direkt tillbaka. Hennes mjuka päls smekte mig över ansiktet och jag blev lite lugnare. Tårarna torkade och vi gav oss iväg tillsammans igen. Melker fick ensam stanna kvar och försvara mamma om det skulle behövas. Jag ville inte vara kvar där hemma längre.

*

Det var vinter i dalen, snön låg djup på marken och jag frös lite. Pincha frågade mig om jag ville träffat Madame Cho-Mo. Jag ryckte lite på axlarna och frågade vem det var. Pincha berättade att Madame Cho-Mo var en gammal tacka från Mongaminien. Det var sedan hon kommit till Itchiban hade allt börjat. Allt hon gjorde var till det bättre. Hon spann världens tjockaste och mjukaste garn av sin egen ull, sen stickade hon tröjor fulla av magi. De som fick hennes tröjor var noga utvalda. Men den som fick en tröja måste veta svaret på hennes fråga. Pincha blinkade med ena ögat och log ett finurligt leende. Hon bad mig sitta upp på hennes rygg, så gav vi oss iväg. Hon sa att vi skulle besöka Madame Cho-Mo, det var dags för mig att hitta hem sa hon. Jag förstod inte alls vad hon menade, men jag blev väldigt nyfiken. Hur kunde ett får sticka magi in i tröjor? Vad det verkligen på riktigt?

Färden blev fruktansvärt kall, jag frös så mycket att tänderna skallrade. Den hårda vinden bet i mina kinder och mina tunna kläder värmde inte det minsta. När jag tittade ner på mina fötter insåg jag att jag rest barfota.  Pincha sprang fortare än någonsin förut. Genom en tät skog full av granar så höga att de skymde himlen. Marken försökte nypa mig i mina nerfrusna fötter när vi nästan flög fram över den. Snön virvlade upp bakom oss och en del av de kalla flingorna som kom i rörelse landade på mina ben. Jag vågade inte be henne sakta ner, ville helst komma fram så fort som det bara gick. Jag hoppades att det skulle finnas någonstans där jag kunde värma mig när vi väl skulle vara framme. Vid ett högt, nästan helt fruset vattenfall stannade vi tvärt. Jag höll på att falla av över huvudet på Pincha, men hon var snabbt framme med sin enorma tass och fångade mig.  Hon pekade på en grotta, den låg i en gång bakom in under vattenfallet, det var där Madame Cho-Mo bodde.

 Jag följe Pincha i hälarna, livrädd för att ramla ner för bergets branta sida. Mina fötter var bortdomnade av kalla färden, så jag kände knappt snön jag halkade fram på nu. Hela min kropp skakade okontrollerat och jag försökte värma mig själv med mina bara armar runt mig. Så kände jag till slut en värme komma strömmande emot mig. Vi var på väg in i en lång korridor. Från taket hängde det istappar och marken vi gick på var len som en berghäll som vatten långsamt nött bort allt kantigt från. Pincha gick med stolta steg framför mig. Bit för bit förde hon mig längre och längre in i bergrummet. Jag hade aldrig vågat gå här själv, men med henne som sällskap kändes det mest spännande och lite mystiskt. Långt bort såg jag till slut ett ljus från en eld och snart hördes det sång. Det var så vackert, som en sagoröst. Höga mjuka toner som lockade oss längre och längre in mot sig. Pincha började spinna högt och jag började äntligen tina upp lite. Vilket märkligt ställe, tänkte jag och drog min hand över Pinchas lena päls, hon vände sin vänliga blick mot mig och jag log ner mot henne. Så såg jag henne, Madame Cho-Mo. Hon satt vid en stor eld och höll en stickning i sina klövar. Jag fnissade lite för mig själv, jag hade aldrig sett något så konstigt i hela mitt liv. Ett får som stickade av sin egen ull. Pincha bjöd minsann på de mest underliga äventyr.

Pincha bugade djupt för Madame Cho-Mo, jag försökte göra likadant, men höll på att ramla på näsan. Mina stela kroppsdelar ville inte riktigt lyda mig än. Madame Cho-Mo skrattade åt min klumpighet. Hon la ner sin stickning och kom fram till oss. Hon gick på sina tunna bakben, ryggen var rak och huvudet bar hon högt och stolt. Hon såg snäll ut, hennes varma ögon glittrade av eldens reflexer. Pincha presenterade mig för henne.

-         Det här är prinsessan Jane av Itchiban, sa hon och tittade stolt upp på mig.

Jag stirrade på henne och tänkte att hon antagligen blivit galen. Prinsessan vadå? Var hade hon fått det ifrån? Jag var minsann ingen prinsessa. Så hälsade jag artigt på Madame Cho-Mo. Hon lade sin klöv i min hand och höll den länge medans hon granskade mig från topp till tå. Vi gick och satte oss runt den stora elden. Marken runt den stora brasan var täckt med halm och hö, det kändes mjukt under mina bara ben och värmde bra mycket mer än det kala berget hade gjort. På bara ett par minuter blev jag varm i hela kroppen igen och kunde slappna av lite. Madame Cho-Mo undrade om jag frös och kanske skulle vilja ha en av hennes tröjor och jag nickade glatt. Bara tanken på att ge mig ut i kylan igen med mina tunna kläder fick mig att rysa.

-         Gärna, sa jag och log mot henne som solen själv, hoppades att jag inte skulle behöva svara på en omöjlig fråga bara för att få en tröja som kunde hjälpa mig att överleva i Itchiban nu på vintern.

-         Du vet att du måste veta svaret på min fråga för att få en av dem, sa hon och tittade strängt på mig.

Jag bara nickade. Munnen blev alldeles torr och jag undrade vad som skulle hända om jag svarade fel. Det var tur att Pincha var med mig. Madame Cho-Mo lutade sig fram mot mig, hennes panna veckade sig lite och hon spände sina ögon i mina. Så viskade hon långsamt frågan till mig.

-         Vad är det som kan rädda hela världen från all ondska och göra slut på alla krig?

Jag kände hur mitt hjärta började slå hårdare och hårdare. Vad skulle jag svara, vad var det rätta svaret? Jag ville ju verkligen ha en av tröjorna, mest för att hålla värmen med också för att få känna av magin som Pincha sa fanns i dem.

-         Kärlek!? Svarade jag darrande och försiktigt.

Madame Cho-Mo skrattade till och hoppade iväg på alla fyra, hon kom snart tillbaka till eldstaden och räckte över en tjock och otroligt mjuk tröja till mig. Den var blå och glittrade i skenet från elden. Jag hade aldrig hållit i något så underbart vackert förut i hela mitt liv. Länge satt jag och bara tittade på den. Den kändes inte det minsta magisk. Så tittade jag upp på Madame Cho-Mo, hon nickade mot mig. Jag trädde det mjuka plagget över huvudet. Tröjan passade perfekt och jag bestämde mig för att aldrig mer ta av mig den. Jag tänkte stanna i Itchiban, med Pincha och Madame Cho-Mo, de stora elefanterna och all vänlighet. Jag tänkte stanna här resten av mitt liv. Jag skulle aldrig återvända till Barkarby och allt som fanns där. Fast det skulle ju innebära att jag aldrig mer fick träffa mamma eller Jenny igen. Så kanske att jag skulle få ge mig av hemåt igen en dag trots allt.

Madame Cho-Mo erbjöd oss att stanna över natten i hennes grotta, jag fick ett stort fårskinn att sova på, det hade tillhört hennes bror Momobi som hade skaffat sig ett nytt förra veckan, han hade tröttnat på att vara det svarta fåret i familjen och fixat sig ett vitt skinn från en fåraherde berättade hon. Jag trodde inte mina öron, inte kunde väl ett får byta färg på sin päls så där bara, eller kunde de verkligen det? Mjuk, varmt och skönt var det i alla fall och jag sov som en stock hela natten. Pincha låg bakom min rygg och snarkade, hon lade sin långa svans över mig som skydd.

Jag vaknad före Pincha, en härlig doft av mat spred sig i hela grottan. Madame Cho-Mo hörde hur jag rörde på mig och kom trippande över till vår bädd. Hon räckte mig en stor skål med varm soppa och när jag frågade vad det var svarade hon inte, hon bara nickade mot skålen och gick sin väg. Jag tittade förundrat efter henne, förstod inte varför hon inte svarade. Hon sa inte mycket alls, var liksom lite hemlig på något vis.

Jag blåste lite innan jag smakade. Det var nyponsoppa, sådan som min mormor brukade göra. Till den brukade jag alltid få limpmackor med ost. Jag blundade och låtsades att jag var hos mormor och bestämde mig för att ringa till henne när jag kom hem från Itchiban nästa gång. När Pincha vaknade och druckit sin nyponsoppa, tackade vi Madame Cho-Mo. Hon avkrävde oss ett löfte om att snart komma tillbaka och besöka henne igen.  Så gav oss iväg. Jag höll mig varm och glad fast skaren låg tjock på marken. Nu undrade jag bara när jag skulle få känna av magin. Än så länge var det bara en härligt mjuk och varm tröja stickad av ett får. En tröja som vilken annan tröja som helst alltså.

Itchiban är japanska och betyder typ, den ende eller den bäste. Min lilla prinsessa är den bästa...
Välkommen till kapitel 2.
Ha en skön helg. 

Roland, det är mammas kille, de träffades för ett år sedan. Mamma och hennes kompis Åsa gick ner till pizzerian i centrum en kväll för att äta och bara prata. Jag skulle sova hemma hos min bästa kompis Jenny och vi hade fått pengar till chips och läsk av mamma. Hela kvällen var vi inne på hennes rum och kollade på film och åt till vi höll på att spricka. Det var den kvällen, där på pizzerian som hon träffade Roland. Han hade bjudit henne på mat och öl. Sen var de ihop, typ.

Han var jättesnäll första gången han kom hem till oss, jag fick till och med en påse godis av honom. Bilar var det. Jag älskar bilar, speciellt de rosa. Vi åt hämtmat från kinarestaurangen som mamma och jag kallar Pling Ding. Jag fick beställa precis vad jag ville sa han. Så det blev friterade räkor med sötsur sås, eftersom det var min favorit. Han drog ögonen bakåt och pratade med ljus röst.

-         Lis mina damer, jag hoppas vi får massor av lis, sa han.

Mamma tittade beundrande på honom och jag blev alldeles varm inuti av att se henne så glad. Han var rolig och snäll. Frågade mig hur det gick i skolan och lovade att komma och rädda mig om jag inte ville gå kvar när min lärare kastade sig över mig med omöjliga frågor. Jag fnissade lite generat åt honom. Tyckte att han var ganska töntig. Men jag gillade honom ändå. Han verkade vara en riktig clown. Han satt och berättade roliga historier så vi höll på att skratta ihjäl oss mamma och jag. Jag skrattade så mycket att det kom ris upp i näsan som fastnade. Sen skrattade mamma och Roland jättemycket åt mig när jag försökte få loss det, jag lät som en valross sa de. Den natten somnade jag sent fast jag var tvungen att kliva upp tidigt för att gå till skolan. Då tyckte jag att han verkade snäll, jag till och med tyckte om honom. Mamma blev så fnissig när han pussade henne i nacken. Jag trodde att han alltid skulle vara lika snäll och rolig. Jag trodde också att han bara skulle hälsa på någon gång ibland. Men så blev det inte. Inte alls. Det var bara några veckor efter det att Roland bjudit på kinarestaurang som Pincha tröstade mig för andra gången och sen den dagen bor hon med mig precis hela tiden. Hon reser aldrig till Itchiban utan mig längre.

Roland och mamma var oftast hemma hos oss på kvällarna. I början var han glad och trevlig mot mig, men det var bara precis de första dagarna. Sen förändrades han, något hände. Han drack mycket öl och pratade hela tiden med hög röst. Mamma sprang fram och tillbaka i lägenheten och hämtade saker han ville ha. Hon bad honom dämpa sig när jag lagt mig, sa att jag behövde sova. Men hans röst skar genom dörren in till mig och jag fick lägga kudden över mina öron för att kunna somna. Det värsta var att mamma också började sitta där bredvid honom i soffan och dricka öl. Hon blev också annorlunda. Min riktiga mamma försvann. Roland brukade komma hem till oss ganska tidigt. Ibland var han där redan när jag kom hem från skolan, fast mamma inte ens var hemma. Han brukade sitta i vardagsrummet och titta på film och dricka öl fast det var tidigt på eftermiddagen. Han hälsade inte på mig utan höjde bara volymen och stirrade på tv:n. Jag brukade gå in på mitt rum då och vänta på mamma eller också gick jag hem till Jenny och ringde på.

Jenny bor tvärs över gården på nummer sexton. Tre trappor upp bor hon med sin mamma, pappa och sina två bröder Johan och Jonas. Jennys mamma vill att alla hennes barn ska börja på J, hon är gravid just nu så snart kommer det en J-unge till, kanske blir det en Jonte eller Jim. Att det är en brorsa till det vet de, när Jennys mamma och pappa var på ultraljud berättade sköterskan att det var en pojke. Jennys mamma Sara hade börjat gråta, hon ville ha en flicka till. Men det kan man ju inte välja.

Jag tycker om att vara hemma hos Jenny, vi är bästa vänner hon och jag, vi går i samma klass också. Jenny känner inte till Pincha, hon skulle bara skratta om hon visste att jag har en kompis i min mage, jag tror inte att hon skulle förstå. Hemma hos Jenny bråkar de nästan aldrig, hennes mamma säger aldrig elaka saker, hon brukar alltid vara snäll och glad. Den enda gången jag sett henne arg var på deras landställe förra sommaren.

Jag fick följa med dit i två veckor på sommarlovet, vi bodde i deras båthus helt själva. Första natten var det jätteläskigt, det knakade och knäppte i varenda vrå, men sen tyckte vi det var mysigt. En kväll när vi skulle gå och lägga oss gick Sara runt ute på tomten och ropade efter Johan och Jonas. Hon hittade dem ingenstans och till slut blev hon orolig och började gråta. Jennys pappa var inte där, han hade stannat i staden för att jobba en vecka till. Sara grät och letade efter killarna. Vi hjälpte henne, vi letade överallt, till och med under huset tittade vi. Så kom de till slut gående efter vägen med sina metspön och minst tio abborrar på en pinne. Sara blev superarg, hon skrek och viftade med armarna. Frågade var de varit och sa att de inte fick gå och fiska utan att tala om det för henne. Johan och Jonas grinade och bad om föråt. Det hjälpte inte, Sara var ursinnig, de fick utegångsförbud i tre dagar. Fast de hade tur, den natten började det regna. Sen regnade det i tre dagar, de satt inne och spelade spel och läste serietidningar och när Sara hade somnat på kvällarna smet de ut, gick ner till sjön och fiskade i alla fall. Jenny och jag skvallrade inte, för då skulle vi få hur mycket stryk som helst hade de lovat.

Sara har aldrig varit arg på mig. När hon är nära sover alltid Pincha, hon behöver inte vakta mig då. Jag är lite avundsjuk på Jenny som har en sådan mamma, en sådan mamma som jag själv hade förut. Det känns lite orättvist. Sara brukar fråga mig hur det är där hemma, hon känner mamma och jag vet att hon vet hur det har blivit. Jag hörde henne prata med Jennys pappa Stickan en gång, då sa hon att hon blev så ledsen över hur mamma hade blivit, att hon borde ta sitt ansvar som förälder. Snart skulle det gå riktigt illa sa hon. Tänk så rätt hon fick.

En kväll när kom Roland hem till oss. Han hade med sig en massa flaskor i en påse. Mamma och han satte sig i köket och pratade och drack. Jag satte mig i vardagsrummet och tittade på en film, fast jag hade ljudet på tyst så skrek Roland från köket att jag skulle sänka, han hade ont i huvudet. Jag sänkte ljudet, men då kunde jag inte höra vad de sa på filmen så jag höjde bara lite till. Roland dundrade in i vardagsrummet, mitt hjärta fladdrade till, så rädd blev jag. Jag var inte beredd på att han skulle komma. Han ryckte fjärrkontrollen ur min hand och stängde av tv:n.

-         Du har tittat klart eftersom du inte fattar när jag säger åt dig att sänka, skrek han och kastade fjärrkontrollen i soffan bredvid mig.

Jag vågade inte sätta på tv:n igen, istället smög jag in på mitt rum tillsammans med Melker. Pincha kom också och höll mig sällskap. Ute i köket blev Roland och mamma mer och mer högljudda, de skrattade ena stunden och sen efter bara en sekund så var han så där arg igen. Mamma bad honom sluta skrika flera gånger men han slutade inte. Till slut skrek mamma också. Melker, Pincha och jag kröp ihop på sängen och lade kudden över huvudet. Allt ljud försvann till slut. Pincha hade kastat upp mig på sin rygg och vi reste till Itchiban för första gången.

 

*

 

I Itchiban skiner solen från en klarblå himmel. Där finns det massor av höga berg fulla av stora träd. De ser ut som ekar, man kan klättra jättehögt upp i dem och se ut över hela dalen. Där flyger det papegojor i rött och grönt, jag såg till och med en elefant med en pojke på ryggen. De stannade och pratade med mig och Pincha när vi klättrat ner från trädet. Pojken hette Johannes och var tolv år. Hans vän elefanten hette Nocki och han var världens största, han kunde blåsa så hårt med sin snabel att allt farligt flög iväg så långt att det skulle ta hundra år att komma tillbaka till Itchiban igen. Han bodde i Itchiban och var ansvarig för elefanterna. Han förklarade att det var ett viktigt jobb, att det var hans uppdrag. För de sjuka barnens skull. Då förstod jag inte vad han menade men det gör jag nu.  Johannes vilade sig på Nockis rygg, han höll sina små händer runt den enorma nacken. Så travade de iväg och han gäspade stort där han låg. Så slöt han sina ögon och det såg ut som om han mådde ganska gott.

Vi stannade i Itchiban hela den natten, Pincha och jag. Jag var inte rädd en enda gång för hon var vid min sida hela tiden och beskyddade mig.

 

*

 

När jag vaknade var lägenheten alldeles tyst, inte ett enda litet ljud kom från något av rummen. Inte ens minsta lilla snarkning kunde jag lyssna mig till. Oftast hörde jag numera Roland som snarkade så väggarna skakade, men nu var det helt knäpp tyst. Jag tassade upp, gläntade på mammas sovrumsdörr och höll andan för att inte väcka Roland. Han var inte där, inte mamma heller. Hon var inte någonstans i hela lägenheten, inte ute på balkongen heller. Mamma fanns ingenstans. Hon hade lämnat mig ensam utan ett ord.  Jag tog upp min katt i famnen, borrade in näsan i hans mjuka päls och grät tyst för mig själv. Melker och jag satt stilla på sängen och väntade på henne i flera timmar. Pincha spann i magen och lovade att stanna hela tiden tills mamma kom hem igen. Så till slut öppnade dörren och hon kom hem, hon var ensam och jag var tvungen att bita mig själv hårt i läppen för att inte skrika ut min lättnad över att få se henne igen. Hon tittade in genom dörröppningen och log lite snett. Hennes ögon var alldeles röda och hon såg väldigt trött ut. Så gick hon bara sin väg, in på sitt rum. Hon sa inte ett ord till mig, bara stängde sin dörr. Så kunde jag höra hur hon grät där inne, då kom mina tårar också. Jag reste mig upp och strök över väggen, blundade och låtsades att hon kunde känna att jag försökte trösta henne.

Jag tänkte bjuda in er i en liten flickas svåra vardag. Detta är en barnbok, en bok jag vill tillägna en underbar tjej som idag hunnit bli 18 år. Hon är min prinsessa.
Jag hoppas ni kommer att tycka om den!

Kapitel 1

 

I min mage bor det en leopard, den heter Pincha. Hon gör att jag vågar vara ensam, ibland hjälper hon mig så att jag kan somna. Hon är väldigt snäll och skyddar mig från allt som är farligt i världen. Pincha och jag brukar resa bort tillsammans, långt bort. Då får inte ens mamma följa med. När jag är i skolan eller hemma hos Jenny sover hon som en stock. Ibland hör jag henne snarka där inne, men det är bara jag som hör henne. Det händer att hon snarkar jättehögt, då brukar jag skratta till för mig själv, det låter så roligt.  

Pincha kommer från ett land långt borta, det heter Itchiban, där bor det alla sorters stora djur som elefanter, leoparder och pumor. Svarta pumor, bara. Pincha och jag har varit där flera gånger, då brukar jag få rida på hennes rygg. Hon är en av de starkaste leoparderna, så vi behöver aldrig vara rädda.

Min mamma heter Christina, hon är trettiofyra år och har långt brunt hår som når ända ner till midjan. Hon älskar att dansa och varje dag brukar hon ha på sig högklackade skor. På sommaren ser de ut som sandaler och på vintern har hon stövlar. Hon jobbar på en hårfrisering. Tanten som äger stället heter Barbro och hon tycker att mamma är den duktigaste frissan i hela världen. Jag bor ensam med min mamma, ja och så katten Melker förstås. Jag fick Melker när jag bara var fyra år, han var den sötaste kattunge som någonsin fötts. Det kändes som en evighet innan vi fick hämta honom, han fick inte skiljas från sin mamma förrän han var tolv veckor gammal. Han är gråspräcklig och längst ut på svansen har han en kritvit tofs. Vi sover alltid tillsammans, han lägger sig nära, ibland ligger han till och med ovanpå min hals. Det händer att jag vaknar av att jag knappt kan andas. Fast det gör ingenting, jag älskar honom mest av allt på jordklotet. Han och Pincha är mina bästa vänner. Melker känner inte Pincha, fast Pincha känner Melker. Pincha finns ju liksom inuti mig, så det är inte så konstigt kanske.

Vår lägenhet ligger på andra våningen, det är en trea, mamma har tagit det lilla sovrummet och jag har det stora. Vi flyttade in när jag fortfarande låg i hennes mage, då gjorde hon i ordning mitt rum. Tapetserade det med babytapeter och rosa gardiner. Så ser det fortfarande ut, jag skulle vilja göra om, men vi har inte råd. Jag köper affischer som jag hänger upp överallt för att dölja tapeterna och någon gång kanske vi får råd. Kanske.

När jag var liten brukade mamma och jag hitta på allt möjligt tillsammans. Vi gick till parken eller bakade hemma. Ibland åkte vi pendeltåg bara för att se oss omkring, ibland till stan och ibland ända bort till Nynäshamn för att bada. Det hände ofta att vi byggde kojor hemma i vardagsrummet, låtsades att vi var på en lång resa, typ till Indien. Mamma vill så gärna åka till Indien och jag önskar att jag kunde köpa en biljett till henne. När jag blir stor och har ett jobb då ska jag göra det. Mamma kunde ligga i timmar och läsa sagor för mig på kvällarna. Hon brukade säga att jag var hennes prinsessa, att hon inte hade någon annan i hela världen. När jag fyllde fem år hade hon bjudit minst tjugo personer, vi hade fest ute på gården, grillade korv och spett med köttbullar. Jag fick en helt ny cykel av henne, en röd ny cykel som var bara min. När jag gick och la mig på kvällen stod den bredvid min säng så jag kunde se den.

Mamma har ganska många kompisar, hennes bästis heter Maggan. Förut brukade de gå ut och dansa någon gång ibland. Då fick jag alltid vara hos tant Rut, hon är vår granne tvärs över gården. Tant Rut jobbar inte, hon är sjukpensionär, fast jag tycker inte att hon är sjuk, hon är helt vanlig liksom. Hon älskar att baka, jag tror att hennes semlor är de godaste som går att få tag på i hela Sverige. När mamma gick ut och dansade brukade tant Rut och jag spela skitgubbe eller finns i sjön, äta kakor eller semlor och lyssna på hennes jazzskivor. Hon har en gammeldags skivspelare. På den lägger hon stora svarta skivor, fulla av tunna spår. Så snurrar den runt och när tant Rut sänker ner en arm med en nål på så kommer musiken ut genom högtalarna. Den är fin hennes skivspelare och hon verkar älska den. Oftast fick jag lov att sova kvar, tant Rut tyckte det var bäst så. ”Så att mamma får sova av sig det värsta”, brukade hon säga. Då förstod jag inte vad ”det värsta” var för något, men det gör jag nu. Jag brukade gå hem någon gång kring lunchtid, mamma sov oftast fortfarande då. Hon luktade alltid så konstigt och så hade hon alltid huvudvärk. Men hon klev upp och var min vanliga mamma ändå. Oftast fick jag pizza till middag, eftersom det var det bästa mot huvudvärk.

En gång när hon varit och dansat kom hon inte hem på natten, så när jag gick hem dagen efter fanns hon inte där. Jag satt i trappen och väntade jättelänge, men hon kom inte. Till slut var jag så kissnödig att jag var tvungen att gå tillbaka till tant Rut för att låna toaletten. När hon förstod att mamma inte kommit hem och att jag väntat i flera timmar i trappen blev tant Rut arg. Hon ringde mamma på mobilen och skällde ut henne, kallade henne en massa elaka saker. Jag blev rädd att mamma aldrig skulle komma hem eftersom tant Rut var så dum, jag blev rädd för tant Rut också, hon hade aldrig varit så här konstig förut. Jag kröp ihop till en liten osynlig boll i hennes soffa och bara väntade på mamma. Tant Rut gick surt omkring och muttrade för sig själv.

-         Stackars barn, stackars unge, sa hon om och om igen.

Till slut kom mamma i alla fall. Då var hon trött och sur, drog mig hård i armen och sa till tant Rut att hon var en ”kärring”. Det gjorde ont i min arm och jag bad henne släppa. Det var som om hon inte lyssnade, hon bara drog iväg med mig hem till vår lägenhet. Hela dagen och kvällen var hon sur och irriterad på mig, fast jag inget hade gjort. Jag förstod inte varför. Min mamma hade aldrig varit så mot mig förut, jag blev väldigt ledsen och rädd för henne. Hon var så förändrad. Skrek åt mig och slamrade högt i köket när hon bryggda sitt kaffe. När jag råkade stöta till henne när hon höll koppen med det varma kaffet i, puttade hon undan mig och fräste argt.

-         Du gör mig galen unge, håll dig undan.

Jag fick bita mig i underläppen för att inte börja gråta den gången, en stor klump växte inne i min mage och jag smög tyst in på mitt rum och stängde försiktigt dörren efter mig. Det var första gången som Pincha kom och hälsade på hemma hos oss, där inne i min mage. Hon sa inget, bara låg där inne och spann som en katt. Det var jag som döpte henne till Pincha. Hur jag visste att hon skulle heta just det, vet jag inte. Jag bara visste det och hon sa inte emot mig. Hon tog bort rädslan lite genom att bara finnas där inne i mig. Det kändes som om mammas irriterade röst plötsligt lät lite mjukare. Hon fick mig att våga sova.