skrivklådan

http://www.idusforlag.se/itchiban

Nu har den äntligen kommit in till förlaget! Det känns helt fantastiskt och alldeles alldeles underbart!
Utanför fönstret fullständigt vräker snön ner och lägger sig decimeter tjock som ett vitt mjukt täcke. Normalt skulle jag vara ute och skotta rent gården, men med benet i paket och kryckorna som vapen är det stört omöjligt. Det får min stackars man baxa med när han kommer hem igen! Själv är jag glad att inte vara utan ström och att det finns en gnutta ved kvar här inne i huset.
Men vad gör väl all snö, vad spelar det för roll när jag bara är så himla glad, lycklig rent ut sagt! Min första och väldigt fina bok är tryckt och klar, den finns på riktigt!
Det är en rätt häftig känsla, nästan som att få en liten parvel till att ta hand om.
Vilken tur att jag älskar ungar, för ska den räknas till skaran jag redan har så börjar det bli ett ganska stort gäng!
Man kan ju alltid hoppas att den skänker mej lika stor glädje som alla mina fina barn gör!

Ha en toppendag alla ni där ute i snöiga Sverige

Han, sonen Albin, har kämpat på hästryggen sedan han var runt 8. Målet har alltid varit att bli bäst i världen... Ingen litet blekt mål kan man tycka. Den här ungen har hunnit bli 21, ung, vacker och klok. Fortfarande sliter han timme efter timme på hästryggen. Hm ger aldrig upp! Nu för en timme sedan kom jag hem efter flera dagar på NM i Eskilstuna. Han har sopat rent! Han har ägt dem alla! Han har vunnit! Han har segrat! Han har slagit världsrekord! Hur stolt och glad jag är för honom finns det inte ord för! Så nu vette tusan om han inte snart blir bäst i världen! Snart kanske han når sitt mål! VM går i Berlin nästa sommar och jag hoppas att mina glädjetårar får falla på den arenans mark! Albin älskade, du anar inte hur underbar du är, med eller utan medaljer!

En novell om barns utsatthet!

Huvudet kändes tjockt och alla tankar bara vandrade runt i ett jättevakuum. Hon satt uppkrupen i sin säng och andades tungt genom munnen, kondensen lade sig som ett lager på handryggen. Anna försökte lugna ner sig, försökte att förstå. Stanken av Jessica satt kvar i närborrarna, hon luktade svettig kärring, sur och stickigt på något vis. Kväljningarna kom tillbaka av att bara tänka på henne, hon blev tvungen att andas djupt och långt för att inte kräkas i sin egen säng.

Jessica hade stått där med händerna på höfterna och bara vrålat, helt hysterisk. Saliven hade flugit runt henne som en smittsam sjukdom, ett virus som försökte förgöra mänskligheten. Gud vad hon önskade att kärringen själv kunde förgöras. Högröd och med blodsprängda ögon hade hon gått på om disk och tvätt, att hon inte förstod hur vidrigt det var att behöva leva med en bortskämd skitunge. Anna hade backat ut ur rummet med Jessica efter sig flaxande med armarna likt väderkvarnsvingar. Till slut hade hon vält omkull vasen från Kosta som hon ärvt. Innan den slagit i golvet med ett öronbedövande brak gick häxans röst upp i falsett och hon hade kastat sig för att förhindra det oundvikliga. Så satt hon på knä mitt i förödelsen, med tårarna rinnande. Jessica hade tittat upp på Anna som inte vågat röra sig. Blicken var svart, den naglade henne vid golvet och med en röst som påminde om en mans, dov och djup hade hon sagt. ”Det här förlåter jag dig aldrig, jag ska se till att han förstår hur vidrig du är. Har jag tur skickar han iväg dig för all framtid så jag slipper se dig igen.”  Anna hade insett att hon gjorde bäst i att gå därifrån, hon sprang ner på sitt rum, stängde dörren tyst bakom sig och nu satt hon där i mörkret och hoppades att hennes pappa skulle förstå att hon inget gjort.  Hon hade inte gjort något fel, Jessica hade börjat igen utan anledning. Hon hade suttit framför tv:n när Jessica kommit hem, bara suttit där och tittat på sin favorit såpa, ingenting annat.

Gud vad hon längtade efter mamma, hon ville ha henne tillbaka igen. Varför hade han gift sig med Jessica, de hade det ju bra innan hon kommit. Hon hade gråtit och bett honom att inte flytta ihop med henne. Flera gånger hade hon gråtande lovat att hjälpa till med allt och ta hand om honom. Men han hade sagt att han saknade en vuxen kvinna. Varför hade han saknat en vuxen kvinna för, mamma hade ju bara varit död i ett år, var det inte henne han borde sakna. Anna hade inte förstått.

Hon hade flyttat in i deras hus, i mammas sovrum. Pappa hade bett henne att försöka vara gullig och sagt att allt skulle bli så bra bara de lärde känna varandra. Nu visste hon att han haft fel, hur många gånger hade hon inte försökt, verkligen visat alla sina goda sidor. Ingenting hade hjälpt. Så fort pappa inte var hemma satte hon igång. Det spelade ingen roll hur osynlig Anna försökte göra sig, Jessica hittade alltid henne, letade efter fel och slog henne blodig med alla sina kritiska hårda ord. Magen var det första som inte orkat, det var bara i skolan hon mådde bra, tillsammans med sina vänner. Cilla speciellt, hon visste allt. Henne berättade hon för, hemma hos henne kunde hon vila och hämta kraft att återvända. Den enda anledningen till att hon återvände var pappa, han skulle inte klara sig utan henne det visste hon. Det spelade ingen roll hur ofta Jessica sa att han höll med henne, Anna visste att hon ljög, pappa älskade henne.

Från våningen ovanför kunde hon nu höra dammsugaren, för sitt inre såg hon Jessicas stela hetsiga rörelser när hon i ilska förvandlade vardagsrummet till sin fläckfria kliniska atmosfär igen. Inte ett spår av mamma kvar där inne. De ljusa blommiga gardinerna och alla prunkande krukväxter hade ersatts av tunga sammetsgardiner som drogs för redan klockan fem. ”Vi vill vara ifred från alla smygtittare”, sa hon. Mammas akvareller var ställda på vinden och väggarna pryddes nu av tunga guldramar och med oljor från hennes föräldrahem.

Solen reflekterade sig i skolböckerna som låg bredvid henne på sängen, matteboken överst. Anna visste att hon behövde plugga, hon hade halkat efter. Pappa hade lovat att hjälpa henne förstå, men det verkade som att han aldrig hade tid numera. Han verkade så tung och långsam på något sätt. Aldrig att han brottades och kittlade henne längre. Aldrig att de fnissande satt i soffan med en stor skål popcorn och tittade på någon galen film med Jim Carey, han var nästan aldrig glad längre. Han såg så ensam ut på något sätt. Anna saknade honom, hon ville att han skulle komma hem igen. Inte bara från jobbet utan hem igen, hem till henne.

Dammsugaren stängdes av och nu kunde Anna höra hur hon pratade med någon där uppe. Hon bet sig i läppen och hoppades att det var pappa som kommit hem. Rösten var dov genom golvet och hon kunde inte höra några ord, bara att hon liksom spottade fram det hon sa. Så hördes pappas basröst, han verkade tala lika lugnt som alltid, verkade inte brusa upp det minsta lilla. Anna lade sig på sidan och drog knäna upp mot magen, hon slöt sina smala armar runt benen och slöt ögonen. Han var hemma igen, nu kunde hon vila lite.

Länge pågick samtalet en trappa upp, hon försökte att höra något av vad som sades. Så hörde hon hur Jessica skrek som en galen och kallade honom för en stor jävla egoist, att han inget förstod. Så tystnad, total tystnad. Det kändes som en våt tung filt lagts över huset, allt stod still. Anna satte sig upp igen, lät benen nå golvet. Tveksamt reste hon sig till slut och smög mot dörren. Med en knappt märkbar handrörelse öppnade hon en liten springa och kikade ut. Blickande upp genom trappan försökte hon både höra och se något. Inte ett ljud. Hon öppnade dörren och smög ut, tassade upp för de fem första trappstegen och lade sig sedan raklång upp för trappan. Nu kunde hon se sin pappas fötter, han satt vid köksbordet och det verkade som han var ensam. Var kunde hon ha tagit vägen?

Anna rörde inte en fena, andades så tyst hon bara kunde och väntade. Så kom ett brak inifrån deras sovrum, dörren for upp och efter bara en liten stund såg hon Jessicas fötter som passerade trappavsatsen, på väg mot hallen. Bakom sig drog hon sin resväska. Hon slet åt sig sin kappa, Anna duckade lite för att inte bli sedd, så utan ett ord försvann Jessica ut genom dörren, kastade igen den så hård det bara var möjligt. Total tystnad igen. Pappa rörde sig inte ur fläcken. Anna kände hur en stor klump växte sig enorm i halsen, snart skulle gråten komma, hon hade förstört för honom. Det var hennes fel att Jessica gått, det visste hon. Pappa skulle bli ensam igen, ingen vuxen kvinna skulle finnas hos honom. Allt var hennes fel. Hon smög tyst tillbaka in på sitt rum, kröp ihop som en liten boll på sängen och grät. Allt var förstör nu, pappa skulle hata henne eftersom hon jagat bort Jessica.

”Anna, får jag komma in?” frågade han viskande genom dörren. Med ett litet ynkligt ”Mm” gav hon sin tillåtelse. Han kom in och satte sig på sängen, hon log kvar helt orörlig utan att våga möta hans blick. Hon bara väntade på att han skulle tala om hur enormt besviken han var på henne. Så kände hon hur han kröp ner bredvid henne, knölade in en av prydnadskuddarna under sitt huvud. Så lade han sin hand på hennes kind och smekte den varsamt. Hans beröring var så full av kärlek att hela magen knöt sig på henne. Han bara låg där nära och tyst, smekte henne lite förstrött och lät tystnaden tala. Tiden stannade och hela kroppen slappnade av. Det enda som störde friden inom henne var vetskapen, det faktum att allt trots allt inte var som det skulle, det fanns en stor knut att nysta upp, det visste hon. Han bökade runt lite, det verkade svårt att ligga bekvämt i den smala hårda sängen.

”Skatten är du hungrig?” sa han och reste sig klumpigt upp till sittande. ”Mm, det är jag”, svarade Anna och satte sig bredvid sin far. Han tittade på henne och log samtidigt som han suckade tungt, axlarna hängde lite framåt och Anna tyckte att han såg gammal ut på något sätt. Nu var det hennes tur att smeka honom över kinden. Hon lutade sig mot honom och sa, ”Pappa förlåt om jag förstört allting.” Med ett förvånat ansiktsuttryck tittade han på henne, det började rycka lite i mungiporna, magen rörde sig upp och ner. Så exploderade han i ett bullrande skratt, han skrattade och skrattade. Tårarna rann ner för kinderna och han kastade sig bakåt i sängen, drog henne över sig och kittlade hennes. Hon sprattlade och skrek, försökte ta sig loss. Skrattade insåg hon att pappa verkligen hade kommit hem igen, det skulle allt bli bra nu, det skulle det.

Snart är det dags igen, tid att fira jul...

Jag sitter och tittar ut på en trädgård i brunt, inte en snöflinga så långt ögat kan nå.
Ute är det 9 grader varmt och för mindre än en timma sedan öste regnet ner.
Vår grusväg är lerig och det spelar ingen roll hur ofta jag tvättar bilen, så är den alltid lika smutsig ändå.
Så värst vintrigt känns det ju inte direkt.

Jag minns min barndoms jular, där hemma i Kangosfors i Tornedalen. Lainioälvens is låg tjock och vi byggde grottor i de stora snövallarna ute på gården. Bakom huset var trollskogens granar tyngda av snön och månen lyste klar i den kalla natten.
Vi paltades på med lager efter lager av varma kläder och Lovikkavantarna var snabbt hoptovade av allt snöbollsknådande.
I köket stod mormor och alla mostrar och ordnade med julmaten, klappar låg under granen och hela släkten var på plats. Huset var mer än fullt eftersom vi är en stor släkt med många glada människor.
De jularna var något alldeles speciellt, jag saknar dem.
Klapparna var ofta hemmagjorda. mormors hemsydda klänningar eller stickade strumpor, ritblock och nya kritor. kanske en låda fylld av filmisar eller en ask med förtryckt broderi.
Maten och det exklusiva i att få dricka julmust eller hemgjord svagdricka. Alla lekar i källaren, alla hemlisar och våra föreställningar som underhöll de vuxna timme efter timme.
Alla skratt, dessa hjärtliga skratt...

Men det var då det...

Hur blir julen i år? Kommer snön att ligga tjock på taken som förra julen?
Kommer det att vara kallt och krispigt?

Med åren har jag tröttnat på att fira jul, tröttnat på klappar som ska vara så många, så dyra och ofta helt onödiga. Jag gillar inte det traditionella julbordet med skinka och köttbullar.
Jag avskyr stress och hets.
Att det bara ska vara på ett speciellt sätt. Vem har bestämt det...
Jag har blivit en bakåtsträvare.

I min värld firar jag gärna jul, visst. Men på mitt sätt.
Jag vill ha min familj omkring mig, gärna mina vänner också.
Det viktiga är att ingen är ensam, övergiven och utanför. Jag avstår gärna från klappar helt och ger mina barn en upplevelse istället, inget fassionabelt, bara något vi kan göra tillsammans.

Jag vill ha lugn och ro. Glada skratt och många kramar.
Jag önskar mig en lycklig familj och mera omtanke om varandra oavsett vem du är och var du bor.

Jag önskar mig en riktigt GOD JUL, på riktigt, inte bara snack!