SM-GULD
(bilden är från en annan tävling, inte SM)Han klarade det! Nytt personbästa och ett guld runt halsen. Ett silver dessutom och äntligen kan jag koppla av.
Att sitta bredvid och se på är fruktansvärt jobbigt, nästintill knäckande.
När han står beredd att starta kan jag knappt andas. Hjärtat slår hårt, fort och okontrollerat.
Jag vill så gärna att han ska lyckas, att det ska vara hans dag.
Dag efter dag tränar han, sliter och förbättrar sig. Han lever hästar, han andas hästar och han är bara så envis.
Han vill lyckas.
Idag gjorde han det med råge.
När han i sitt första löp slog sitt personbästa jublade jag inom mig. När han sedan i andra slog det igen och nöp guldet från de andra... då skrek jag rakt ut. Jublade och all spänning släppte. Tårarna gick inte att hejda. Han var så värd det.
Men det som var värt mer än guldet själv var hans egen glädje. Hans egna tårar av lättnad. Nu fick han sin belöning för alla timmar i sadeln.
I år var han bäst i alla andras ögon. För mej är han alltid bäst.
Men pärsen är inte över... nu hoppas jag bara att han blir uttagen till VM truppen och att han får åka iväg och mäta sig med världseliten i augusti.
Hur mina nerver ska klara det, det vette fasen.
