Adrenalin
Innan jag ens öppnat ögonen var dagen igång, tankarna galopperade iväg och pulsen ökade. Det var mycket som stod på spel, det var idag det gällde att visa vem som skulle regera, vem som skulle stå på pallen. Ögonen vande sig snabbt vid gryningsljuset, jag andades djupa andetag och sträckte ut varje lem och kroppsdel så långt det bara gick, träningsvärken gjorde sig påmind, rumpan kändes som en stum klump, låren och magen var bara ett snäpp bättre. Det var bara att stappla sig upp. Klockan visade redan på 08:00, utsikten från hotellfönstret var makalöst, alper som ändrade färg allt eftersom molnen for förbi i snabb takt. Ett tecken på stark vind. Skulle allt bli inställt? Det var inte läge för fördröjning, mitt psyke var inställt på idag, det var dags.
Tassar tyst genom rummet, vill inte väcka mina vänner, Mats snarkar högt som sjutton, öronbedövande, under de säsonger som gått har vi andra i teamet vant oss, han bara lät så. Gilla läget! Ute i vårt lilla pentry finns termometern, en snabb blick räcker, en lättad suck, det var perfekt. Minus 4 grader. Nu skulle de upp, alla tre, vi hade hur mycket som helst att göra.
Utrustad med grytlock flyger jag tillbaka in i rummet, mina cymbaler ger snabba resultat, chockad flyger de upp i sittande ställning, Per till och med trillar i golvet. Snabbare än en vessla smiter jag in i badrummet när skor, pjäxor och alla andra lättnådda tillhyggen kommer flygande mot mig. Skrattande glider jag ner på insidan den låsta dörren, men en sak var säker, grabbarna var vakna nu…
Efter en jättefrukost och mycket letande efter turstrumpor och försvunna passerkort kom vi iväg alla fyra. Björn lämnade som vanligt ingenting åt slumpen, han hade med sig checklista på de saker vi absolut inte fick komma utan, vi visste alla att det inte skulle finnas utrymme att vända tillbaka till hotellet. Som sardiner mellan pjäxbagar och hjälmar stånkar vi iväg i den hyrda Volvon. Taklådan, som Thule skänkt oss som sponsring, var så full att den knappt hade gått att få igen. Per kunde ju tydligen inte åka utan fyra par skidor…
TD mötet började precis på utsatt tid. Genomgång av tävlingen, säkerhet, lavinfara var utlyst lite längre upp i massivet fick vi veta. Gulp. La Clusaz har alltid varit känd för sina laviner. En liten stöt gick genom kroppen på mig, vi skulle trots allt vara högt upp ovanför de pistade nedfarterna, pistmaskinen skulle dra oss alla i tolkarlinor de sista 500 metrarna. Nu började jag få lite nerv. FIS- ordföranden meddelade alla att doping tester skulle göras efter genomfört race, alla kunde plockas ut. Jag undrade i mitt stilla sinne hur många som skulle hoppa av innan start den här gången. Jag kände mig inte ett dugg hotad, visste att jag var helt ren.
Min ömma rumpa började göra sig påmind igen, nu hade vi suttit för länge, jag behövde komma iväg ut, började bli rastlös, behövde stretcha. Som om Boysen där framme hade hört mig, mötet avslutades efter mer precisa instruktioner om vad som gällde, tider, väder, risker, ordningen för att få ner sina överdragskläder till målgången, o.s.v. Så fick vi till slut gå, det var dags för check av utrustning, mätning av hjälm, stavarnas vikt och bockningsgrad, skidornas vikt och bindningens inställning. Mätning av spoilers och alkomätning.
Nu började fjärilarna komma, nu närmade det sig, lunchen skulle klaras av innan vi åkte upp, jag kände redan att det inte skulle bli någon stor portion som ville ner. Det var knappt två timmar kvar till start, damerna började som vanligt. Vi var trettiosex tjejer på startlistan, från världens alla hörn. Konkurrensen var rätt tuff, Kirsten Culver från Ontario hade ju trots allt världsrekordet fortfarande. Visst, hon började visa tecken på att tröttna men hon var med. Tarja, finskan som inte var rädd för något, shit, skulle jag fixa detta idag. Skulle nerverna hålla. Djupa andetag, kanske kände de likadant för mig, det hade ju faktiskt varit mitt år i år, än så länge.
Jag la upp mina skidor på vågen, 13 Kg. precis rätt vikt, nu hade all min utrustning passerat, gröna bockar hela vägen att lämna till killen vid passergrinden vid start. Lättad suck, lite lugnare i magen nu.
Efter en ganska tyst lunch tillsammans med mina team-killar sicklade vi skidorna, krängde på oss gummidräkter, tejpade fast spoilers på pjäxorna och tätade visiren efter att vi putsar dem med immskydd. Återigen kollade Björn av att alla hade allt med sig, innan vi kånkade in all utrustning i liftkabinen som skulle ta oss allra högst upp där pistmaskinen stod och väntade . Nu smakade det starkt av metall i munnen, magen åkte berg och dalbana och jag kände mig allmänt botten. Hade lust att bara vända tillbaka till hotellet och gömma mig under täcket. Mats sa något och jag bara hummade till svar. Då fick jag en välbehövlig kram och de uppmuntrande orden, ”Du kommer krossa dom gumman, det vet vi ju”. Vänner är för underbara att ha, tänkte jag och log mot honom.
Det blåste mindre än vi trott när vi till slut släppte linan bakom pistmaskinen, tävlingen skulle trots allt bli av verkade det som. Det var tjockt av folk i målfållan, högtalarsystemet testades. Vi krängde på oss våra ryggsäckar och stakade oss bort till målgången, samling för alla om senast tio minuter. Alla bockades av på en lista, den som inte kom i tid blev som vanligt diskad. Vi började trampa sig ett litet steg i taget upp för den långa branta banan, pistmaskinerna hade inte en möjlighet att ta sig upp här, det hängde på oss. Som en skallgångskedja gick vi där, bredvid varandra för att inte missa en enda millimeter av pisten, det var för vår egen säkerhet, allt måste vara perfekt, det var vårt eget ansvar att minimera riskerna för olyckor. Pratande och skrattande på mängder av språk tog vi oss upp för branten, på sitt längsta parti var det så mycket lutning att med stålkanterna isatta kunde jag stående röra marken precis bredvid mig. Det var tydligen en lutning på över 68 grader. Pulsen ökade, jag visste att om cirka trettio minuter skulle jag passera här, på väg utför, bara jag, mina skidor och förhoppningsvis skulle allt gå bra…
Startfållan låg på en platå, makalös vy, en milsvid utsikt över ett bergsmassiv som nog gjorde oss alla väldigt ödmjuka inför den skönhet vi fick beskåda. Svettig efter resan upp lättade jag på ryggsäcken tog av mig överdragsjacka och fleecetröja. Nu gällde det att inte bli kall, med min handuk torkade jag bort så mycket svett som möjligt, bytte till en torr underställströja, tajt som ett korvskinn satt den, men det var nödvändigt, här räknades varje lite millimeter. Gummidräkten över satt ännu tajtare, blixtlåset tryckte ihop bysten så jag med liknade en vältränad kille nu, silvertejp över blixtlåset, lufttätt så långt det var möjligt. Så på med fleecetröjan igen och jackan. Skidorna hade jag tagit av så fort jag kommit upp, så nu kunde jag promenera runt och försöka bli lugn, få ner pulsen och hitta koncentrationen inför mitt race. Minuterna släpade sig fram. Jag pratade inte med någon, brydde mig inte om att ens kolla in de andra tjejerna. Så plötsligt började hjärtat slå okontrollerat, jag kände paniken komma, tittade mot starten. Fan, man såg ju inte ens backen, det var bara ett stup, tänk om allt bara gick åt helvete, tänk om jag kraschade? Tänk om jag skulle dö idag? Varför utsatte jag mig själv för detta? Jag kunde inte vara riktigt klok, ingen bad mig, jag hade valt det själv. Helt djävla sjukt. Men nu var jag här, så det var bara att lugna ner sig om det alls skulle gå att genomföra ett race. Jag hittade en lugn plats en liten bit bort från den mest kompakta massan av människor. Lade mig ner i snön och slöt ögonen. Försökte att tänka mig bort från tävlingen, bort till något som skulle få mig lugn. Andningen lugnade ner sig och pulsen sjönk när jag fokuserade på stämningen efter tävlingen, tänkte mig hur vi skulle sitta på någon stor restaurang, äta en god middag och applådera åt de som fick sina efterlängtade pokaler. Förhoppningsvis skulle en av dem bli min. Jag låg där i snön och slappnade av, kände ingen kyla och ingen stress över att snart stå vid branten, beredd att kasta mig ut.
”Miss Me, my friend, ten minutes to start, get ready.” Min vän Kurt från Oregon stod över mig, jag hade inte hört utropet, han tog tag i min arm och hjälpte mig upp. Klatschade mig i rumpan och sa ”Good luck, see you down there.” Jag skyndade iväg och hämtade min utrustning, hjärtat skenade igen och med en snustorr mun kunde jag bara nicka till svar när startern frågade om jag var redo när jag väl hade fått av mig överdragskläderna, tryckt ner dem i ryggsäcken, sen i säcken med mitt namn. Han hjälpte mig att knäppa hjälmen eftersom mina handskar tejpats fast på dräkten, lufttätt.
Så stod jag där, det var min tur nu, det enda jag hörde var mina egna hjärtslag som bultade hårt mot trumhinnorna. Jag andades rakt neråt, visiret fick inte imma igen, då skulle jag vara körd, då skulle det gå riktigt åt helvete, det hade vi alla någon gång fått känna av, det var alltid en smärtsam erfarenhet som jag helst ville slippa, speciellt här, i världens snabbaste speedskibacke.
Jag kände en hand på min axel, startern gav mig mina ”ten sekunds”… Nu gällde det. Ett sista djupt andetag, det skulle inte bli några fler på hela vägen ner, nu skulle all fokus ligga på att orka hålla ihop, att inte tappa ut armarna eller släppa benen, det fick bara inte ske, det måste bara funka. Nu, det var ju min tur. NU.
Jag kastade upp kroppen, slet runt skidorna 90 grader, rakt neråt, rakt fram, fort. Kröp ihop som ett ägg, spände varje muskel till 100 procent. Armhålorna runt knäna, spänn in underarmarna, tryck ner huvudet mot axlarna, tryck hårt. Ansiktet vänt ner mot snön och skidspetsarna, fokus. Blicken upp mot ögonbrynen för att ens kunna se var jag befinner mig, tänderna hört hopbitna, smärtan kom direkt i käken, skit i den, andas inte, fokus. Farten ökar hisnande fort, skidorna lättar från backen flyter liksom ovanpå, det känns som att åka på smör, hålla ihop, släpp inte kontrollen, håll dig hård, alla muskler ger maximalt, alla sinnen är närvarnade. Alla muskler stryper ut det sista syret.
Så infinner den sig, känslan, anledningen till att jag gör det. Tystnaden kramar mig, den är jag, min kropp, alla sinnen, en kick, en känsla av att allt är fullkomligt. Jag känner inte att det värker i alla muskler, tiden står still, allt bara passerar i slow motion. Jag är här och nu, vill inte vara någon annanstans, adrenalinet pumpar igenom mig, fyller mig, hela jag flyter med, mot målet, mot slutet av min strävan, det var värt alltihop, för alltid, amen.
Jag passerar den första radarn, ser den i min ögonvrå, där var den sista. Bromsa, snabbt, bromsa. Jag reser kroppen sakta, vindmotståndet är stenhårt, jag har fullt sjå att hålla emot, får inte kastas bakåt och tappa balansen. Släppte andningen fri, som en stor frustning eftersom lungorna trycks ihop av det höga luftmotståndet, ut med armarna, fånga så mycket vind som möjligt. Det gäller att sänka farten snabbt, på så kort sträcka som möjligt innan inbromsningen med skidorna, annars finns risken att spetsarna korsas av trycket, adjöss till de yttre korsbanden, garanterat, Jim’s båda flög i Ylläs förra veckan, akutoperation. Imman kom snabbt och sikten blir nästan obefintlig. Bromsa…
Jag trycker snabbt isär skidornas bakändor och pressade ner stålkanterna i det isiga underlaget. Inbromsningen blir trots allt mjuk och fin, snart står jag nästan stilla, imman lättar något och jag kan räta ut skidorna och sakta glida in i målfållan, ett hav av publik som klappar händer och solen som bröt igenom molnen som täckt himlen hela dagen, bländande. En sista stopsladd precis framför det orange nätet, en snabb vridning av kroppen, höll andan. Då kom tårarna, mjölksyran tog över precis hela kroppen… Ord behövdes inte, jag hade klarat det. Personbästa? Årsbästa? Dagen var inte slut ännu. Men det var jag. Så mycket slit, men värt sitt pris.
