skrivklådan

Om morgonen är grå
Le ändå

Om mjölken till kaffet är slut
Le ändå

Om någon tagit det sista på toarullen
Le ändå

Om bilen inte startar
Le ändå

När alla du möter ser sura ut
Le ändå

När du ler blir du glad
När du är glad smittar det
När andra smittas börjar de att le

Blir du inte glad av de?

I skolan har jag en massa kompisar.  Jenny och jag leker alltid med varandra men Lina, Nikki, Sandra och Julia brukar också vara med oss. Vi har en klubb där vi berättar hemlisar för varandra. Förra veckan berättade jag för dem om att mammas kille Roland inte har något jobb, att han skriker och gapar och att mamma har blivit så konstig sen hon blev tillsammans med honom. Dom har lovat att inte berätta det för någon, det känns lite skämmigt att prata om det. Nikki undrade varför mamma är tillsammans med honom, om hon inte märker att jag tycker det är lite läskigt när han håller på. Då ryckte jag bara på axlarna. Jag hade liksom inget att säga, ingenting som de skulle förstå i alla fall. Jag har inte berättat att mamma har blivit annorlunda, det vill jag inte för om jag kan få henne att göra slut med Roland kommer hon att bli som förut igen. Det vet jag.

Nikki berättade om en utflykt hela hennes familj hade haft under sommarlovet. De verkar alltid göra så mycket roligt tillsammans. Hon har en hel massa syskon och kusiner, ofta åker de till sitt landställe tillsammans. Där paddlar de kanot eller badar bastu. Den enda gången jag har paddlat var för två år sedan på Jennys land. Hennes pappa hade hyrt en kanot som vi fick prova. Bastu har jag bara badat på simhallen. Inte har jag några kusiner heller, inte som jag känner till i alla fall. Mamma har inga syskon och min pappas släkt har jag aldrig träffat. Nikkis familj verkar så perfekt. Lite avundsjuk är jag allt på henne, fast det kommer jag aldrig att avslöja. På deras utflykt hade hennes kusin hade kissat på elden när de var ute i skärgården och grillat korv. Han skulle släcka den hade han sagt och ställt sig och kissat på lågorna. Det blev varma ångor som brände honom på snoppen, han hade kastat sig i havet med kläderna på och bara suttit där och grinat.

-         Vi höll på att skratta ihjäl oss, sa Jenny och skrattade så mycket att hon började hicka. Hon är allt bra underlig ibland, varje gång hon skrattar börjar hon hicka. Helt knäppt. Så nu kunde vi inte sluta skratta för att hon hickade, då hickade hon bara ännu mer. Jag höll på att kissa på mig till slut.

-         Jag måste kissa! Kved jag fram.

 Det skulle jag aldrig sagt, vi skrattade så länge att det till slut inte bara var jag som var tvungen att kuta till en toalett innan det var för sent.

Jag älskar mina galna kompisar. Julia är den sötaste av oss alla tycker jag, hon har stora bruna ögon och mörkbrunt hår. Hennes pappa kommer från Zambia och hennes mamma är svenska. Julia har alltid vackert gyllenbrun hud, hon är ingen blekfis som jag. Fast jag tycker väldigt mycket om mitt hår, det är tjockt och vågigt, jag ska spara ända tills det är lika långt som mammas. Annars är jag rätt vanlig tror jag. Jag har smala armar och ben, blå ögon och stora framtänder. De flesta säger att jag kommer att bli väldigt lik min mamma när jag blir stor. Det blir jag gärna, men jag tänker inte dricka en massa som hon gör, det gör henne så annorlunda. Hon blir så ointresserad av vad jag gör av det. Och så tänker jag aldrig börja röka. Det är så himla äckligt. Mina fötter är små, jag har bara storlek 32 fast jag är 11 år. Mitt namn har mamma gett mig, jag heter Jane, det är lite ovanligt, jag känner ingen annan som heter det. När min mamma var liten älskade hon Tarzan filmerna, hon döpte mig till Jane efter Tarzans tjej. Lite pinsamt om det skulle komma ut, det är ingenting som jag tänkt berätta i vår hemliga klubb direkt. Men nu är det mitt namn och jag gillar det. Jane låter så snällt tycker jag, Jane det är jag det.

Vår fröken heter Lasse, ja, vi kallar honom faktiskt för fröken. Alla andra klasser har fröknar, så vi vill också ha det. Lasse tycker att det är helt okej att vi kallar honom det. Ibland fnissar han och pratar med tjejröst när vi ropar på honom. Han är världens bästa fröken tycker jag. Han berättar saker så spännande när vi har geografi. Det verkar som om han har varit överallt, runt hela jordklotet minst två varv. När han börjar berätta då blir det alldeles tyst i klassrummet. Ingen vill missa ett enda ord av det han säger. Det känns magiskt på något förunderligt vis.

Första gången han berättade om sina resor släckte han ljuset, han hade med sig över hundra bilder från Afrika som han visade på vår stora vita duk. Hela tiden som han berättade om hur det var i Afrika bytte han bilder och till slut skickade han runt en stor burk med kryddor som vi fick lukta på. Det kändes som om vi var i där hela klassen. Han spelade Afrikansk musik och vi fick alla hjälpas åt att måla en enorm karta över hela landet. Vi målade exotiska djur och hyddor på kartan. Visste du att de bygger hyddor av kobajs. Den blev ett konstverk som vi visade för våra föräldrar när det var öppet hus. Jag kommer nog aldrig att glömma Afrika. Inte Ryssland heller, ni skulle ha varit med när Lasse kom in i klassrummet utklädd till kosack, det är en rysk gubbe klädd i en underlig folkdräkt typ. Han hade på sig knäbyxor och en skjorta med stora vida puffärmar. På huvudet hade han en stor pälsmössa och så hade han en stor lösmustasch som han hade tvinnat till skruvar. Så stod han där längst fram i klassrummet, spelade rysk musik och kallade oss alla för sina piroger.  Jenny och jag fnissade hela den lektionen och när vi cyklade hem till vår gård kom vi överens om att Lasse var den bästa läraren i hela världen. Lite galen kanske men vad gjorde väl det.

Jennys mamma hade bakat kanelbullar. Det doftade fantastiskt i hela trapphuset. Jag blundade och kunde nästan känna hur en bulle smälte i munnen på mig bara genom att fantisera om det. Snabbt rusade vi upp för trapporna, kastade ifrån oss väskorna och skorna innan vi satte oss vid deras lilla köksbord. Vi åt av bullarna som fortfarande var varma och till det drack vi mjölk. Där hade jag kunnat sitta hur länge som helst. Jag känner mig så hemma hos Jenny och hennes familj, alla är så snälla med mig. I Jennys rum har de till och med ställt in en gammal dubbelsäng för att vi ska få bättre plats. Jag sover ofta där numera. Någon gång ibland går jag hem till mammas och min lägenhet men Roland är alltid där, jämt är han hos oss. Det verkar nästan som om han har flyttat in. Mamma bryr sig bara om honom fast han alltid gapar och skriker på henne. Jag tror inte ens att hon märker om jag inte är där. Men någon gång ibland ringer hon på min mobil och frågar var jag är någonstans. Hon brukar vilja att jag ska komma hem och vara med henne då. Om hon svarar att Roland inte är där så brukar jag gå hem, i alla fall en stund. Han kommer alltid och då går jag helst in på mitt rum eller ringer till Jenny och frågar om jag kan komma tillbaka. Han förstör alltid när han är hos oss. Jag får aldrig vara ifred med mamma. Så fort hon börjar prata med mig kommer han och lägger sig i, vill henne något. Oftast vill han att hon ska komma och vara med honom istället för med mig. Hon går varje gång. Hon väljer honom. Då blir ensamheten extra stor. Jag blir alldeles tom då, känner mig övergiven. Varför kan hon aldrig välja att vara med mig? Han kan väl vänta lite, han är ju vuxen. Mamma brukar himla med ögonen mot mig innan hon går, som för att tala om att hon tycker att han är jobbig. Men hon går ändå, säger aldrig nej. Och jag blir ensam kvar. Ensam sitter jag då och undrar om hon kanske snart ska komma tillbaka. Men det gör hon aldrig. Jag brukar smyga ut utan att säga hejdå, hon bryr sig ändå inte. Verkar inte märka det ens.

Mitt i bullätandet ringde min mobil, på displayen stod det mamma. Först tänkte jag inte svara, men så fick jag dåligt samvete och tryckte på svarsknappen. Hon ville att jag skulle komma hem, hon mådde inte bra och ville inte vara ensam. Jag frågade om inte Roland var där och då sa hon att de hade gjort slut. Hela min mage hoppade till av glädje, jag skrattade och dansade ner för trapporna, glömde nästan bort att säga tack för bullarna till Jennys mamma innan jag rusade iväg. Jenny frågade varför jag fick så bråttom och när jag berättade att Roland och mamma gjort slut förstod hon att jag ville hem till mamma direkt. Vi kunde ju ses senare eller i skolan.

Mamma satt vid köksbordet och rökte, framför sig hade hon en kopp kaffe. Hela lägenheten var ett enda kaos och på golvet i hallen låg en sönderslagen stereo. Jag klev över alla saker och tittade mig omkring. Undrade vad som hänt. Hjärtat tickade lite hårdare och snabbare när jag såg kaoset. Jag kände hur jag blev lite orolig. Vad hade hänt? Vad hade de gjort? Pincha vaknade till inne i min mage. Hon gäspade och sträckte på sig. Men snart jamade hon till, som för att tala om för mig att hon var där igen, att det inte var någon fara. Jag behövde inte vara rädd. Mamma tittade hela tiden ut genom fönstret, när jag gick runt bordet såg jag att hon grät. Hennes ansikte var alldeles blött och svullet och runt ena ögat var hon blålila. Då förstod jag att hon och Roland hade bråkat och att han nog slagit henne igen. Det var inte första gången. Hon gav mig ett trött leende och vände sig sedan bort från mig. Jag smög in på mitt rum, stängde dörren och blundade. Pincha morrade till lite, så lade hon sig till rätta i min mage, värmde mig och lovade att allt skulle bli bra, vi kunde sova en stund så skulle nog mamma vilja prata med oss sen. Vi kunde hjälpas åt att städa lägenheten. Göra lite nya planer tillsammans och glömma Roland. Jag somnade och kände inte när Melker kom och lade sig på min hals, så sov vi länge för när vi vaknade och sträckte på oss som katter gör var det bäckmörkt ute. Det var mitt i natten. Jag smög upp, in i mammas sovrum. Hon låg där ensam, ögonen var vidöppna och fulla av tårar. Jag viskade att jag ville sova hos henne och hon nickade. Vi kröp ner under täcket Melker och jag, det luktade lite unket men vad gjorde det. Mamma lade sin arm om mig och ganska snabbt blev min ögonlock blytunga. Så somnade vi alla tre, Pincha var på egna äventyr, hon behövde inte skydda mig från allt farligt inatt, mamma var ju där. Nu var det hon som höll om mig. Hon ville ha mig där. Nära intill varandra låg vi och andades i samma rytm. Vi hörde ihop, mamma, Melker och jag.

Rolands röst bröt förtrollningen. Han stod bredvid sängen. Det enda jag såg var en stor skugga. Mammas varma kropp hoppade till. Hon satte sig upp i sängen och knuffade mig lite åt sidan. Melker fräste högt och sköt rygg. Roland greppade honom i nackskinnet och lyfte undan honom. Jag hasade ner till sängens fotände och smög mig ut ur mammas sovrum. Både min säng och mitt hjärta kändes iskallt när jag kröp ner. Rolands röst ska var lugn och jag förstod att det inte alls var slut längre. Gråten steg upp och tårarna gick inte att hejda. Varför förlät hon honom hela tiden? Jag knep ihop ögonen och kallade på Pincha. Hon kom direkt tillbaka. Hennes mjuka päls smekte mig över ansiktet och jag blev lite lugnare. Tårarna torkade och vi gav oss iväg tillsammans igen. Melker fick ensam stanna kvar och försvara mamma om det skulle behövas. Jag ville inte vara kvar där hemma längre.

*

Det var vinter i dalen, snön låg djup på marken och jag frös lite. Pincha frågade mig om jag ville träffat Madame Cho-Mo. Jag ryckte lite på axlarna och frågade vem det var. Pincha berättade att Madame Cho-Mo var en gammal tacka från Mongaminien. Det var sedan hon kommit till Itchiban hade allt börjat. Allt hon gjorde var till det bättre. Hon spann världens tjockaste och mjukaste garn av sin egen ull, sen stickade hon tröjor fulla av magi. De som fick hennes tröjor var noga utvalda. Men den som fick en tröja måste veta svaret på hennes fråga. Pincha blinkade med ena ögat och log ett finurligt leende. Hon bad mig sitta upp på hennes rygg, så gav vi oss iväg. Hon sa att vi skulle besöka Madame Cho-Mo, det var dags för mig att hitta hem sa hon. Jag förstod inte alls vad hon menade, men jag blev väldigt nyfiken. Hur kunde ett får sticka magi in i tröjor? Vad det verkligen på riktigt?

Färden blev fruktansvärt kall, jag frös så mycket att tänderna skallrade. Den hårda vinden bet i mina kinder och mina tunna kläder värmde inte det minsta. När jag tittade ner på mina fötter insåg jag att jag rest barfota.  Pincha sprang fortare än någonsin förut. Genom en tät skog full av granar så höga att de skymde himlen. Marken försökte nypa mig i mina nerfrusna fötter när vi nästan flög fram över den. Snön virvlade upp bakom oss och en del av de kalla flingorna som kom i rörelse landade på mina ben. Jag vågade inte be henne sakta ner, ville helst komma fram så fort som det bara gick. Jag hoppades att det skulle finnas någonstans där jag kunde värma mig när vi väl skulle vara framme. Vid ett högt, nästan helt fruset vattenfall stannade vi tvärt. Jag höll på att falla av över huvudet på Pincha, men hon var snabbt framme med sin enorma tass och fångade mig.  Hon pekade på en grotta, den låg i en gång bakom in under vattenfallet, det var där Madame Cho-Mo bodde.

 Jag följe Pincha i hälarna, livrädd för att ramla ner för bergets branta sida. Mina fötter var bortdomnade av kalla färden, så jag kände knappt snön jag halkade fram på nu. Hela min kropp skakade okontrollerat och jag försökte värma mig själv med mina bara armar runt mig. Så kände jag till slut en värme komma strömmande emot mig. Vi var på väg in i en lång korridor. Från taket hängde det istappar och marken vi gick på var len som en berghäll som vatten långsamt nött bort allt kantigt från. Pincha gick med stolta steg framför mig. Bit för bit förde hon mig längre och längre in i bergrummet. Jag hade aldrig vågat gå här själv, men med henne som sällskap kändes det mest spännande och lite mystiskt. Långt bort såg jag till slut ett ljus från en eld och snart hördes det sång. Det var så vackert, som en sagoröst. Höga mjuka toner som lockade oss längre och längre in mot sig. Pincha började spinna högt och jag började äntligen tina upp lite. Vilket märkligt ställe, tänkte jag och drog min hand över Pinchas lena päls, hon vände sin vänliga blick mot mig och jag log ner mot henne. Så såg jag henne, Madame Cho-Mo. Hon satt vid en stor eld och höll en stickning i sina klövar. Jag fnissade lite för mig själv, jag hade aldrig sett något så konstigt i hela mitt liv. Ett får som stickade av sin egen ull. Pincha bjöd minsann på de mest underliga äventyr.

Pincha bugade djupt för Madame Cho-Mo, jag försökte göra likadant, men höll på att ramla på näsan. Mina stela kroppsdelar ville inte riktigt lyda mig än. Madame Cho-Mo skrattade åt min klumpighet. Hon la ner sin stickning och kom fram till oss. Hon gick på sina tunna bakben, ryggen var rak och huvudet bar hon högt och stolt. Hon såg snäll ut, hennes varma ögon glittrade av eldens reflexer. Pincha presenterade mig för henne.

-         Det här är prinsessan Jane av Itchiban, sa hon och tittade stolt upp på mig.

Jag stirrade på henne och tänkte att hon antagligen blivit galen. Prinsessan vadå? Var hade hon fått det ifrån? Jag var minsann ingen prinsessa. Så hälsade jag artigt på Madame Cho-Mo. Hon lade sin klöv i min hand och höll den länge medans hon granskade mig från topp till tå. Vi gick och satte oss runt den stora elden. Marken runt den stora brasan var täckt med halm och hö, det kändes mjukt under mina bara ben och värmde bra mycket mer än det kala berget hade gjort. På bara ett par minuter blev jag varm i hela kroppen igen och kunde slappna av lite. Madame Cho-Mo undrade om jag frös och kanske skulle vilja ha en av hennes tröjor och jag nickade glatt. Bara tanken på att ge mig ut i kylan igen med mina tunna kläder fick mig att rysa.

-         Gärna, sa jag och log mot henne som solen själv, hoppades att jag inte skulle behöva svara på en omöjlig fråga bara för att få en tröja som kunde hjälpa mig att överleva i Itchiban nu på vintern.

-         Du vet att du måste veta svaret på min fråga för att få en av dem, sa hon och tittade strängt på mig.

Jag bara nickade. Munnen blev alldeles torr och jag undrade vad som skulle hända om jag svarade fel. Det var tur att Pincha var med mig. Madame Cho-Mo lutade sig fram mot mig, hennes panna veckade sig lite och hon spände sina ögon i mina. Så viskade hon långsamt frågan till mig.

-         Vad är det som kan rädda hela världen från all ondska och göra slut på alla krig?

Jag kände hur mitt hjärta började slå hårdare och hårdare. Vad skulle jag svara, vad var det rätta svaret? Jag ville ju verkligen ha en av tröjorna, mest för att hålla värmen med också för att få känna av magin som Pincha sa fanns i dem.

-         Kärlek!? Svarade jag darrande och försiktigt.

Madame Cho-Mo skrattade till och hoppade iväg på alla fyra, hon kom snart tillbaka till eldstaden och räckte över en tjock och otroligt mjuk tröja till mig. Den var blå och glittrade i skenet från elden. Jag hade aldrig hållit i något så underbart vackert förut i hela mitt liv. Länge satt jag och bara tittade på den. Den kändes inte det minsta magisk. Så tittade jag upp på Madame Cho-Mo, hon nickade mot mig. Jag trädde det mjuka plagget över huvudet. Tröjan passade perfekt och jag bestämde mig för att aldrig mer ta av mig den. Jag tänkte stanna i Itchiban, med Pincha och Madame Cho-Mo, de stora elefanterna och all vänlighet. Jag tänkte stanna här resten av mitt liv. Jag skulle aldrig återvända till Barkarby och allt som fanns där. Fast det skulle ju innebära att jag aldrig mer fick träffa mamma eller Jenny igen. Så kanske att jag skulle få ge mig av hemåt igen en dag trots allt.

Madame Cho-Mo erbjöd oss att stanna över natten i hennes grotta, jag fick ett stort fårskinn att sova på, det hade tillhört hennes bror Momobi som hade skaffat sig ett nytt förra veckan, han hade tröttnat på att vara det svarta fåret i familjen och fixat sig ett vitt skinn från en fåraherde berättade hon. Jag trodde inte mina öron, inte kunde väl ett får byta färg på sin päls så där bara, eller kunde de verkligen det? Mjuk, varmt och skönt var det i alla fall och jag sov som en stock hela natten. Pincha låg bakom min rygg och snarkade, hon lade sin långa svans över mig som skydd.

Jag vaknad före Pincha, en härlig doft av mat spred sig i hela grottan. Madame Cho-Mo hörde hur jag rörde på mig och kom trippande över till vår bädd. Hon räckte mig en stor skål med varm soppa och när jag frågade vad det var svarade hon inte, hon bara nickade mot skålen och gick sin väg. Jag tittade förundrat efter henne, förstod inte varför hon inte svarade. Hon sa inte mycket alls, var liksom lite hemlig på något vis.

Jag blåste lite innan jag smakade. Det var nyponsoppa, sådan som min mormor brukade göra. Till den brukade jag alltid få limpmackor med ost. Jag blundade och låtsades att jag var hos mormor och bestämde mig för att ringa till henne när jag kom hem från Itchiban nästa gång. När Pincha vaknade och druckit sin nyponsoppa, tackade vi Madame Cho-Mo. Hon avkrävde oss ett löfte om att snart komma tillbaka och besöka henne igen.  Så gav oss iväg. Jag höll mig varm och glad fast skaren låg tjock på marken. Nu undrade jag bara när jag skulle få känna av magin. Än så länge var det bara en härligt mjuk och varm tröja stickad av ett får. En tröja som vilken annan tröja som helst alltså.

Inbjudningarna gick iväg för 3 veckor sedan. Vackert typsnitt och rosenblad som doftade ljuvligt när snöret knöts upp av våra väninnor.

Värdefulla vackra kvinnors afton.

I morgon är det dags. Jag stökar runt och bäddar rent, sätter champangen på kylning och väljer ut CD skivor som har till uppgift att skapa en inbjudande stämning.

Så i morgon kväll kommer de, alla våra ( min älskade Matina och mina) underbara vänner. Dessa fantastiska värdefulla kvinnor.

Alla sätter de sin prägel på mitt liv, tillför något fint och bra. En del av dem med en brutal humor, andra med en värme som kan smälta glaciärer.

Vardagen gör att vi allt för sällan ses, äter gott tillsammans och bara njuter av varandras sällskap. I vår brådska glömmer vi så lätt hur viktigt det är att fylla på med andras energi för att själv växa som människor.

Så jag vet redan nu...

På söndag vaknar jag med ett leende på mina läppar. Morgonkaffet kommer att smaka så mycket mer och solen kommer att värma på ett helt nytt sätt.

För visst är det väl ändå så att...

vännerna är familjen vi själv väljer.

Jag älskar min familj.

Det är inte mycket som skrämmer mig egentligen, för det mesta är jag en rätt cool person som tar dagen som den kommer. Alltid har jag skakat av mig saker som andra oroat sig för. Det ordnar sig alltid har jag tänkt och det har det gjort. Men så en dag…

Jag stod i köket och fixad en sommarlunch till min man och mig. Vi hade väl inga direkta planer för vad vi skulle göra. Det pulades i trädgården och planerades för lite nya projekt. Allt var allmänt lugnt och skönt. Så ringde det, jag torkade av händerna på kökshandduken och svarade.

-          Hej, det är Lasse, sa min före detta man.

-          Hej, hur går det för honom? frågade jag och syftade till min son som var i Västerås och tävlade.

-          …

-          Lasse, hur går det? frågade jag igen eftersom han bara satt tyst i den andra änden.

-          Ta det lugnt nu…

-          Vadå ta det lugnt, jag är lugn, svarade jag och undrade vad sjutton han menade. Så började tankarna att vandra iväg, varför ville han att jag skulle vara lugn? Vad hade hänt…

-          Varför ska jag vara lugn, Lasse vad har hänt?

-          Vi är på väg i ambulansen, vi ska till Västerås lasarett…

-          Vad har hänt, varför åker ni ambulans? Lasse vad har hänt?

Mitt hjärta galopperade och jag ville bara skrika åt honom att klämma ur sig vad han menade.

-          Albin har voltat med Nitro, han ligger fastsänd med nackkrage här…

-          Gud, vad säger du, vad har hänt, kved jag och kände inte igen min egen röst, den var liten och tunn.

-          Jag ringer så fort jag vet något, vi är på väg till Västerås lasarett. Jag ringer senare, sa Lasse och avslutade efter att jag sagt okej.

Med luren fortfarande i min hand sjönk jag ner på golvet. Huvudet kändes helt tomt, inte en tanke verkade det finnas där inne. Tomt, ihåligt och fullständigt tyst. Luren gled ner i mitt knä och jag trodde att jag skulle kräkas. Där satt jag i vad som kändes som en evighet och bara stirrade framför mig. Kroppen vaknade till slut till liv igen och drog upp mig på fötter, jag gick ut på gården och letade rätt på min man.

-          Albin har voltat och är på väg till sjukhus i Västerås, sa jag och det var tydligen min egen röst som uttalade dessa ord som fick mig att vakna till igen. Tårarna blandade sig med min röst och gjorde allting grötigt.

-          Va? Peter tittade oförstående på mig.

-          Hästen har voltat och Albin ligger på bår i ambulansen på väg till Västerås, sa jag igen. Jag vet inte mer. Lasse ringde från ambulansen, han är med honom, de är på väg till lasarettet, jag vet inget annat. Jag vet inget mer, han har voltat. Hästen har voltat. Tänk om han inte kan röra sig, jag glömde fråga honom. Han kanske har brutit ryggen, han kanske… Jag andades häftigt och Peter kom fram och slog armarna om mig. Han tog telefonen som jag fortfarande höll i min hand.

-          Ring tillbaka och hör efter om han kan röra sig, sa han lugnt och gav mig luren tillbaka igen.

-          Jag vet inte hans nummer…

-          Men det är väl det han nyss ringde från, här kom ska jag hjälpa dig.

Han tryckte fram det senaste samtalet och gav mig luren igen när signalerna gick fram.

-          Hej, svarade Lasse

-          Hej, kan han röra händer och fötter? frågade jag.

-          Albin det är mamma, kan du röra dina händer och fötter? Hörde jag honom fråga, mina tankar drog snabbt slutsatsen att han måste vara en jävla idiot som inte redan kollat det.

Snart var han tillbaka i luren och sa.

-          Ja, han kan röra tår och fingrar men han har så väldigt ont. Men det blir nog bra, det blir nog bra, sa han och nu kunde jag höra på hans röst att han inte alls var så lugn som han ville verka.

-          Jag kommer, sa jag och gav luren till Peter, gick in och hämtade mina bilnycklar och min väska.

När jag kom ut igen stod Peter där och väntade.

-          Vi åker alltihop, jag kör. Du kan väl gå och hämta min jacka så låser jag boden så länge, sa han och vände mig ryggen. Jag gjorde som han bad mig och gick sedan och satte mig i bilen.

Träd och hus susade förbi utanför bilfönstret, en ljudbok gick i bakgrunden utan att jag kunde höra vad den handlade om. Andetag efter andetag närmade vi oss Västerås, det kändes som en evighet bort. Mil efter mil lades bakom oss och ju närmare vi kom desto tystare blev jag. Tusen tankar trängdes om det lilla utrymmet i mitt huvud, alla slogs de med varandra. Maror skrattade hånfullt mot de små skyddsänglar som sakta talade till mig, lugnade min själ. Maror som envist ville pocka på min uppmärksamhet, gotta sig i helvetet som ovetskapen försatte mig i. Peter pratade på emellanåt, svaren han fick blev enstaviga och väldigt korta. Det fanns inget att prata om, inget att dra runt just nu. Jag ville bara komma fram, måste få se honom för att kunna släppa taget om skräcken och tänka klart igen.

Så kom till slut skylten Västerås, nu var det bara att hitta lasarettet, parkera och leta oss fram till akuten. Hitta Albin.

Korridoren inne på akuten låg i ett skumt ljus. Sjukvårdpersonal rörde sig som myror fram och tillbaka. Jag hade fått veta vart han fanns av en sköterska i receptionen. Rummet låg längst ner i korridoren. Så kom det en bår genom dörren längst ner, in rullades Albin med sin far vid bårens ena sida. Han var fastspänd och huvudet var riktat mot taket. Jag stannade till och försökte läsa Lasses ansiktsuttryck. Så såg han oss och höjde sin hand till hälsning.

-          Hej, sa han med trött röst när vi kom fram.

-          Hej, sa jag och böjde mig över min son. Han tittade på mig med en liten pojkes bedjande blick. Den trängde rakt in i mitt bröst och vred om hjärtat flera varv. Han ville att jag skulle ta honom härifrån. Han ville att jag skulle göra det som hänt ogjort. Jag var hans mamma jag borde kunna det.

-          Älskling, hej, hur är det med dig?

-          Vet inte, grät Albin och nu såg jag att ögonen var fulla av det grus som borde ligga kvar på tävlingsbanan, inte i min sons ögon.

Jag gick bort till handfatet som fanns inne i det rum han nu rullades in i, blötte ett mjukt papper med ljummet vatten och tvättade sedan försiktigt ur hans ögon.  Mina tårar gjorde det svårt att se vad jag gjorde men jag fortsatte ändå. I bakgrunden kunde jag höra hur Lasse berättade för mig att de just kommit från röntgen. Magnetröntgen från topp till tå. Så Albin fick inte spännas loss förrän vi fått resultatet av den, ingen kunde säga något ännu. Ingen visste. Allt var som en dimma. Peter och Lasse pratade, sköterskor kom och gick. Någon sa något här och någon sa något där. Jag lyssnade inte. Det lilla jag kunde göra för honom gjorde jag. Riktade lampan bort från hans ögon, tvättade av hans händer och ansikte ordentligt. Smekte honom genom håret och viskade i hans öra hur vansinnigt mycket jag älskade honom. Kampen att hindra tårarna från att svämma över hela tiden var fruktansvärd. Ovissheten verkade gäcka oss, verkade vilja ta en evighet med sitt besked. Inom mig brusade en röst upp och krävde svar, krävde att läkaren skulle komma och tala om att vi kunde spänna loss alla remmar, lätta på trycket. Ge nacken spelrum igen. Jag ville se min son le, se honom resa sig upp igen, gå över golvet. Bort till entrén och säga, ” Kom nu mamma, jag vill hem”. Men han låg lik förbannat där framför mig, jag visste ingenting. Han grät och drogades mot smärta. Jag accepterade och väntade. På vad visste jag inte, men jag väntade och bad. Snälla Gud, snälla snälla om du finns, hjälp oss.

Albin somnade in en stund, när jag hörde hans jämna andetag slappnade min kropp av lite och jag lutade mitt huvud mot hans arm och slöt ögonen. Det pirrade konstigt i varenda muskel och minsta lilla ljud fick mig att sprätta till. Så kom han till slut, doktorn vars namn jag förträngt för länge sedan.

-          Jaha Albin, sa han och lutade sig över honom så att de fick ögonkontakt. Hur känner du dig?

Hur känner du dig, vad är det för fråga tänkte jag, vad trodde han…

-          Svaren från röntgen har kommit, det verkar vara okej med nacken grabben, du har haft tur.

Med de orden drog han ur min mentala propp, allt bara brast. Jag förlorade kontrollen och lät all uppdämd fasa komma ut. Tårarna rann och jag var tvungen att lämna rummet för att inte störa. Peter kom efter mig och bara höll. Lät mig gråta och lät chocken släppa. Nu spelade det ingen roll hur många benbrott han hade, nacke och rygg hade klarat sig. Han hade klarat sig från det mest fruktade.

-          Jag ska göra korv av den där jävla hästen, viskade jag in i min mans varma bröstkorg.

Albin klarade sig med ett brutet nyckelben, operation av underarmen som fått ett fult brott. Höften hade fått en ordentlig smäll men var hel, han haltade ett tag. Några ärr pryder nu hans kropp och kommer alltid att påminna oss om vilken tur han haft.

Allt hände för ett drygt 2 år sedan, han och Nitro tog NM-silver i somras, nu är årets säsong igång igen. Han har inlett den med att vinna igen, visserligen snubblade de till vid det första heatet och gav mig ett smärre hjärtstillestånd…

Vad är det som gör oss till den vi är?
Vad är det som påverkar oss?
Jag kan förundras över vuxna människor som ger sig själva rätten att sprida sina negativa vibbar omkring sig.
Att alltid kunna hitta något att klanka ner på hos andra eller något att vara missnöjd över.
Visst, vi lever i en värld där vi har yttrandefrihet.
Men vad betyder det?
Att jag ska beklaga mig eller...
Jag i är alla olika och tänk vilken himla tur för oss alla.
Vem skulle vlija äta samma mat varje dag, umgås med sig själv hela tiden och aldrig uppleva något som förnyar. Sen må det vara positivt eller negativt...
Jag tycker om att tänka:
Var mot andra som du vill att de ska vara mot dig.
Möt dagen med en positiv tanke, se det lilla i alla du möter.
Alltid kan du hitta något positivt i dem.
Le, för fasen, le.
Om du själv dras med i den negativa spiralen, ruska på dig och bryt ditt mönster.
Bemöt den negative med ditt leende och din positivitet...
Kolla vad som händer...
Ganska snart har du ett leende tillbaka och rätt vad det är, när du minst anar, får du höra något positivt från deras läppar.
Smitta världen med ditt skratt, erövra den med din humor. Se glädjen och visa andra var den finns.
De har du gjort något gott för vår välrd, det är jag helt övertygad om.
Bli aldrig aldrig vuxen i ditt hjärta.
Var barn, njut av att vara det och se barnet i andra.
Lyckan kan du inte hitta i omvärlden om du inte hittar den i dig själv först av allt.
Var rädd om dej. Du är värdefull.