skrivklådan

Det är inte mycket som skrämmer mig egentligen, för det mesta är jag en rätt cool person som tar dagen som den kommer. Alltid har jag skakat av mig saker som andra oroat sig för. Det ordnar sig alltid har jag tänkt och det har det gjort. Men så en dag…

Jag stod i köket och fixad en sommarlunch till min man och mig. Vi hade väl inga direkta planer för vad vi skulle göra. Det pulades i trädgården och planerades för lite nya projekt. Allt var allmänt lugnt och skönt. Så ringde det, jag torkade av händerna på kökshandduken och svarade.

-          Hej, det är Lasse, sa min före detta man.

-          Hej, hur går det för honom? frågade jag och syftade till min son som var i Västerås och tävlade.

-          …

-          Lasse, hur går det? frågade jag igen eftersom han bara satt tyst i den andra änden.

-          Ta det lugnt nu…

-          Vadå ta det lugnt, jag är lugn, svarade jag och undrade vad sjutton han menade. Så började tankarna att vandra iväg, varför ville han att jag skulle vara lugn? Vad hade hänt…

-          Varför ska jag vara lugn, Lasse vad har hänt?

-          Vi är på väg i ambulansen, vi ska till Västerås lasarett…

-          Vad har hänt, varför åker ni ambulans? Lasse vad har hänt?

Mitt hjärta galopperade och jag ville bara skrika åt honom att klämma ur sig vad han menade.

-          Albin har voltat med Nitro, han ligger fastsänd med nackkrage här…

-          Gud, vad säger du, vad har hänt, kved jag och kände inte igen min egen röst, den var liten och tunn.

-          Jag ringer så fort jag vet något, vi är på väg till Västerås lasarett. Jag ringer senare, sa Lasse och avslutade efter att jag sagt okej.

Med luren fortfarande i min hand sjönk jag ner på golvet. Huvudet kändes helt tomt, inte en tanke verkade det finnas där inne. Tomt, ihåligt och fullständigt tyst. Luren gled ner i mitt knä och jag trodde att jag skulle kräkas. Där satt jag i vad som kändes som en evighet och bara stirrade framför mig. Kroppen vaknade till slut till liv igen och drog upp mig på fötter, jag gick ut på gården och letade rätt på min man.

-          Albin har voltat och är på väg till sjukhus i Västerås, sa jag och det var tydligen min egen röst som uttalade dessa ord som fick mig att vakna till igen. Tårarna blandade sig med min röst och gjorde allting grötigt.

-          Va? Peter tittade oförstående på mig.

-          Hästen har voltat och Albin ligger på bår i ambulansen på väg till Västerås, sa jag igen. Jag vet inte mer. Lasse ringde från ambulansen, han är med honom, de är på väg till lasarettet, jag vet inget annat. Jag vet inget mer, han har voltat. Hästen har voltat. Tänk om han inte kan röra sig, jag glömde fråga honom. Han kanske har brutit ryggen, han kanske… Jag andades häftigt och Peter kom fram och slog armarna om mig. Han tog telefonen som jag fortfarande höll i min hand.

-          Ring tillbaka och hör efter om han kan röra sig, sa han lugnt och gav mig luren tillbaka igen.

-          Jag vet inte hans nummer…

-          Men det är väl det han nyss ringde från, här kom ska jag hjälpa dig.

Han tryckte fram det senaste samtalet och gav mig luren igen när signalerna gick fram.

-          Hej, svarade Lasse

-          Hej, kan han röra händer och fötter? frågade jag.

-          Albin det är mamma, kan du röra dina händer och fötter? Hörde jag honom fråga, mina tankar drog snabbt slutsatsen att han måste vara en jävla idiot som inte redan kollat det.

Snart var han tillbaka i luren och sa.

-          Ja, han kan röra tår och fingrar men han har så väldigt ont. Men det blir nog bra, det blir nog bra, sa han och nu kunde jag höra på hans röst att han inte alls var så lugn som han ville verka.

-          Jag kommer, sa jag och gav luren till Peter, gick in och hämtade mina bilnycklar och min väska.

När jag kom ut igen stod Peter där och väntade.

-          Vi åker alltihop, jag kör. Du kan väl gå och hämta min jacka så låser jag boden så länge, sa han och vände mig ryggen. Jag gjorde som han bad mig och gick sedan och satte mig i bilen.

Träd och hus susade förbi utanför bilfönstret, en ljudbok gick i bakgrunden utan att jag kunde höra vad den handlade om. Andetag efter andetag närmade vi oss Västerås, det kändes som en evighet bort. Mil efter mil lades bakom oss och ju närmare vi kom desto tystare blev jag. Tusen tankar trängdes om det lilla utrymmet i mitt huvud, alla slogs de med varandra. Maror skrattade hånfullt mot de små skyddsänglar som sakta talade till mig, lugnade min själ. Maror som envist ville pocka på min uppmärksamhet, gotta sig i helvetet som ovetskapen försatte mig i. Peter pratade på emellanåt, svaren han fick blev enstaviga och väldigt korta. Det fanns inget att prata om, inget att dra runt just nu. Jag ville bara komma fram, måste få se honom för att kunna släppa taget om skräcken och tänka klart igen.

Så kom till slut skylten Västerås, nu var det bara att hitta lasarettet, parkera och leta oss fram till akuten. Hitta Albin.

Korridoren inne på akuten låg i ett skumt ljus. Sjukvårdpersonal rörde sig som myror fram och tillbaka. Jag hade fått veta vart han fanns av en sköterska i receptionen. Rummet låg längst ner i korridoren. Så kom det en bår genom dörren längst ner, in rullades Albin med sin far vid bårens ena sida. Han var fastspänd och huvudet var riktat mot taket. Jag stannade till och försökte läsa Lasses ansiktsuttryck. Så såg han oss och höjde sin hand till hälsning.

-          Hej, sa han med trött röst när vi kom fram.

-          Hej, sa jag och böjde mig över min son. Han tittade på mig med en liten pojkes bedjande blick. Den trängde rakt in i mitt bröst och vred om hjärtat flera varv. Han ville att jag skulle ta honom härifrån. Han ville att jag skulle göra det som hänt ogjort. Jag var hans mamma jag borde kunna det.

-          Älskling, hej, hur är det med dig?

-          Vet inte, grät Albin och nu såg jag att ögonen var fulla av det grus som borde ligga kvar på tävlingsbanan, inte i min sons ögon.

Jag gick bort till handfatet som fanns inne i det rum han nu rullades in i, blötte ett mjukt papper med ljummet vatten och tvättade sedan försiktigt ur hans ögon.  Mina tårar gjorde det svårt att se vad jag gjorde men jag fortsatte ändå. I bakgrunden kunde jag höra hur Lasse berättade för mig att de just kommit från röntgen. Magnetröntgen från topp till tå. Så Albin fick inte spännas loss förrän vi fått resultatet av den, ingen kunde säga något ännu. Ingen visste. Allt var som en dimma. Peter och Lasse pratade, sköterskor kom och gick. Någon sa något här och någon sa något där. Jag lyssnade inte. Det lilla jag kunde göra för honom gjorde jag. Riktade lampan bort från hans ögon, tvättade av hans händer och ansikte ordentligt. Smekte honom genom håret och viskade i hans öra hur vansinnigt mycket jag älskade honom. Kampen att hindra tårarna från att svämma över hela tiden var fruktansvärd. Ovissheten verkade gäcka oss, verkade vilja ta en evighet med sitt besked. Inom mig brusade en röst upp och krävde svar, krävde att läkaren skulle komma och tala om att vi kunde spänna loss alla remmar, lätta på trycket. Ge nacken spelrum igen. Jag ville se min son le, se honom resa sig upp igen, gå över golvet. Bort till entrén och säga, ” Kom nu mamma, jag vill hem”. Men han låg lik förbannat där framför mig, jag visste ingenting. Han grät och drogades mot smärta. Jag accepterade och väntade. På vad visste jag inte, men jag väntade och bad. Snälla Gud, snälla snälla om du finns, hjälp oss.

Albin somnade in en stund, när jag hörde hans jämna andetag slappnade min kropp av lite och jag lutade mitt huvud mot hans arm och slöt ögonen. Det pirrade konstigt i varenda muskel och minsta lilla ljud fick mig att sprätta till. Så kom han till slut, doktorn vars namn jag förträngt för länge sedan.

-          Jaha Albin, sa han och lutade sig över honom så att de fick ögonkontakt. Hur känner du dig?

Hur känner du dig, vad är det för fråga tänkte jag, vad trodde han…

-          Svaren från röntgen har kommit, det verkar vara okej med nacken grabben, du har haft tur.

Med de orden drog han ur min mentala propp, allt bara brast. Jag förlorade kontrollen och lät all uppdämd fasa komma ut. Tårarna rann och jag var tvungen att lämna rummet för att inte störa. Peter kom efter mig och bara höll. Lät mig gråta och lät chocken släppa. Nu spelade det ingen roll hur många benbrott han hade, nacke och rygg hade klarat sig. Han hade klarat sig från det mest fruktade.

-          Jag ska göra korv av den där jävla hästen, viskade jag in i min mans varma bröstkorg.

Albin klarade sig med ett brutet nyckelben, operation av underarmen som fått ett fult brott. Höften hade fått en ordentlig smäll men var hel, han haltade ett tag. Några ärr pryder nu hans kropp och kommer alltid att påminna oss om vilken tur han haft.

Allt hände för ett drygt 2 år sedan, han och Nitro tog NM-silver i somras, nu är årets säsong igång igen. Han har inlett den med att vinna igen, visserligen snubblade de till vid det första heatet och gav mig ett smärre hjärtstillestånd…