skrivklådan

Den 21 februari 2000 fick jag min Snorpa.
Liten var hon, bara 2,6 kg och med de mörkbrunaste ögon man kan tänka sig.
Hennes små fingrar slöt sig direkt runt mitt pekfinger och bandet var knutet.
Snart fyller hon 12 år och den stora frågan just nu är när jag kommer att tillåta henne att gå sminkad till skolan.
"Bara mascara då mamma... kan jag inte få ha det redan nu?"
Så nu är löftet lagt, hon får börja ha smink när hon börjar 6:an till hösten.
Det är med nöd som detta löfte är gott nog, men jag tror trots allt att hon accepterar det.
Helst skulle jag inte vilja att hon sminkade sig alls.
Varför förstöra något som redan är fulländat?
När det är fest eller kalas (fast det heter det ju inte när man är så stor som 11 år), då får hon sminka sig.
Hennes ögon blir stora som klot och huden pudras till döds. Så står det en ung kvinna framför mig, en främling. Örhängen och nagellack, Håret plattas och klädernas snitt är livsavgörande.
Men hon passar in i den form som hon påverkas av. Ser ut som alla andra...
Men hon är inte som allla andra, hon är unik. Hon är min skatt och jag vill ha henne naturell.
Hon har alltid varit den där lilla tuffingen som varit ute mer än inne, leken har varit det primära.
Det är på väg att förändras...
Skratten är lika smittande och kramarna lika innerliga. Frågorna om livet kommer tätare och svek från vänner sätter djupa spår.
Hon är på väg att ta steget in i verkligheten, den som inte alltid är så lätt. den som är mer än att knät skrapats upp när hon fallit ner från trädet. Den som är grymmare än när storebror stulit av hennes godis på lördagen.
Hon är på väg dit och jag kan inte hindra henne.
Jag måste släppa taget och se henne stappla fram mot sitt öde.
Det enda jag kan göra är att försöka leda rätt, hålla mina händer som skydd när hon faller och hoppas att hon alltid kommer att vara min fantastiska tjej, den där lilla tösen som slöt sin hand runt mitt finger i en bekräftelse att hon litar på mig.