skrivklådan

Just nu är varje bokstav en brottningsmatch. varje litet ord som jag präntar ner får jag kräva djupt efter. Handlingen i den påbörjade boken är glasklar, ändå är det en strävan mot lusten att plötsligt städa ur garderoben eller byta jord i mina få krukväxter.
Jag vill skriva, det är ju det jag verkligen vill. Så kommer demonen, den där lille jäkeln som sätter sig i mitt knä och säger att det inte duger. Att det inte blir bra. Att jag kan bättre om jag skjuter allt framför mig.
Kritiskt läser jag om och om igen varje rad. raderar och börjar om. Fastnar och suckar högt för mig själv.

När mina självkritiska ögon blir allt för vassa, det är då det är dags att gå ut i köket. Göra en stor mugg med kaffe och rulla axlarna framåt, bakåt och framåt igen. Sträcka ut de lite ömman nackmusklerna och fylla lungorna med nytt syre.
Så sätter jag mig igen, knattrar på mellan tangenterna och låter bli att läsa. Bara skriva...
Valpen tar det med ro. Han sover på mina fötter, snarkar ljudligt och sucka lite drömmande emellanåt. Jag tror att han vet att jag kan. Jag tror att han vill att jag ska fortsätta.
Där ute öser regnet ner utan uppehåll. Huset är tyst och tomt på famlijemedlemmar. Allt är fridfullt, jag har inget att skylla på. Jag har ro för att skriva, nu ska jag bara finna min skrivarro. Lyssna inåt efter nästa ord, efter nästa mening eller fras. Lyssna efter huvudpersonens nästa drag. Sen är det ju bara att plita ner det. Det är ju faktiskt inte svårare än så. Eller är det?