Missunnsamhetens ringa makt
Besvikelsen är och känns så påtaglig att den gör ont. Att den liksom gror in i mitt inre och skär sönder. Det kanske är överdrivet känsligt, visst... men varför måste människan vara så elak och provokativ? Varför har en del av oss detta behov av att med spott och spe kränka andra?
Hur fungerar man som människa när det enda man har att säga är något nedlåtande, gärna med ett hånskratt eller menande underton. En arrogans.
Jag har gång på gång fascinerats över detta.
Bara för ett par dagar sedan var det så dags igen. Denna gång av personer som bjudits in i mitt eget hem.
Hånfullt och utan en aning om vad de spottade omkring sig gav de sina synpunkter på vårt sätt att vara. Fick det att låta som om jag förtofflade min man. Att vi inte var jämlika, att vi inte riktigt själva såg hur vår egen vardag och vårt förhållande såg ut.
Jag lovar att vi ser. Behandlar varandra med respekt och värme. Hjälps åt och värnar om varandra.
Jag satt där och lät dem hållas. Struntade i att jag inom mig ville be dem sakta dra åt helvete och hålla sina skitiga åsikter för sig själva.
Jag satt där och tyckte väldigt synd om dem. Inom mig beklagade jag deras avsaknad av respekt för andra och insåg ju längre kvällen gick att de egentligen satt och beskrev sig själva, inte mig och min man.
Att de antagligen lever i ett tomrum, att de saknar det som vi faktiskt har och ger varandra.
Deras utpräglade behov av att hävda sig är nog i botten ett bevis på undertryckta känslor. Så summa summarum är jag idag ganska ledsen för deras skull. ledsen över att de inte tar tag i sina liv, sina självförtroenden och sin självaktning mer. Att de inte värnar om varandra.
Mår man gott finns inte behovet av att trycka till andra med hälen hårt nerkörd i gräsmattan. Mår man gott vill man antagligen helst sprida sin glädje omkring sig, se det positiva i andra och förmedla livets goda till sin omvärld.
Vem vet, kanske jag en dag talar om för dem vad jag tycker. Säger vad jag känner och uttrycker mitt medlidande med deras avsaknad av kärlek på ett mer äkta plan. Kanske en dag...
Men just idag känner jag att jag bara släpper det till marken, det är inte värt att ägna tid och energi åt det.
Hej Syrran!
Det du upplever är den Svenska avundsjukan och inget annat. Det är för sorgligt när människor inte kan glädjas åt andra. Du beskriver så fint vad det handlar om. Låt inte deras missnöje få ta energi av dig och din underbara man. Behöver du uttrycka det du känner? Nej, kanske inte nu. Men nästa gång så kan du ju fråga vad de menar med sina kommentarer och kränkningar. Att ni har det fint tillsammans det vet vi som står dig nära <3 Kärlek till er båda och var bara glad att du kan se detta så klart. Vi är vuxna nog att göra val... vilka vi mår bra tillsammans med och där vi känner energin flöda. De är de kontakterna vi ska värna om. Puss
Hej Isse, vad fint du skriver. Direkt från hjärtat. Jag undrar också varför vissa människor inte kan glädjas åt andra? Eller varför bara inte hålla sina tyckanden för sig själv. Själv förvånas jag över att vänner lägger ansvar utanför sig själva samtidigt som de kritiserar andra. Puss på dig och hälsa Peter /K
