skrivklådan

När jag var 35 fick jag en liten prinsessa. En sladdis...
Hon var inte direkt planerad, men så är livet ibland. Utan henne skulle vardagen kännas väldigt grå just nu. Hon är så levande och karismatisk min lilla My.
När hon kom var hon den nättaste av dem alla, med sina lockar och sitt tandlösa leende gjorde hon mitt liv komplett.
Hon var och är en tillgång på så många sätt. Hon lär mig varje dag, allt lär hon mig. Vakta min tunga, sprida min kärlek och att alltid ta mig tid.
Hon är den mest naturliga lilla tjej man kan tänka sig. Visar sina känslor och står för vad hon tycker. Hon backar inte för något. Går emellan när någon är dum eller orättvis mot andra. Hon talar om när hon inte mår bra, när någon sårat henne eller när hon är rädd för vad som ska ske.
Hon har en styrka som få i hennes ålder besitter.
Jag kan aldrig bara säga att något är på ett visst sätt, det ska alltid motiveras. Hon vill veta varför eller varför inte. Hon köper inte alla mina svar eller åsikter. Jag får jobba för att få som jag vill. Och visst förlorar jag... ovilligt erkänner jag att hon kan sin sak. Hon kan argumentera.
Hennes konstnärliga talanger är fantastiska. Teckningarna har ett djup och hennes berättelser fångar mig som läsare. Hon vårdar sin djur som barn, tröttnar aldrig, knorrar aldrig över att behöva ta hand om dem.
Hon är en skatt jag hoppas att hon aldrig kommer att bli annorlunda än den hon är idag. Visst vet jag att hon blir äldre, det blir vi alla. Snart är hon ingen liten prinsessa, snart är hon stor. Jag hoppas hon kommer att vara stor och stark även då.

En novell om att tävla i speedskiing. Numera ett minne blott, men Gud vad jag älskade det! =o)

Innan jag ens öppnat ögonen var dagen igång, tankarna galopperade iväg och pulsen ökade. Det var mycket som stod på spel, det var idag det gällde att visa vem som skulle regera, vem som skulle stå på pallen. Ögonen vande sig snabbt vid gryningsljuset, jag andades djupa andetag och sträckte ut varje lem och kroppsdel så långt det bara gick, träningsvärken gjorde sig påmind, rumpan kändes som en stum klump, låren och magen var bara ett snäpp bättre. Det var bara att stappla sig upp. Klockan visade redan på 08:00, utsikten från hotellfönstret var makalöst, alper som ändrade färg allt eftersom molnen for förbi i snabb takt. Ett tecken på stark vind. Skulle allt bli inställt? Det var inte läge för fördröjning, mitt psyke var inställt på idag, det var dags.

Tassar tyst genom rummet, vill inte väcka mina vänner, Mats snarkar högt som sjutton, öronbedövande, under de säsonger som gått har vi andra i teamet vant oss, han bara lät så. Gilla läget! Ute i vårt lilla pentry finns termometern, en snabb blick räcker, en lättad suck, det var perfekt. Minus 4 grader. Nu skulle de upp, alla tre, vi hade hur mycket som helst att göra.

Utrustad med grytlock flyger jag tillbaka in i rummet, mina cymbaler ger snabba resultat, chockad flyger de upp i sittande ställning, Per till och med trillar i golvet. Snabbare än en vessla smiter jag in i badrummet när skor, pjäxor och alla andra lättnådda tillhyggen kommer flygande mot mig. Skrattande glider jag ner på insidan den låsta dörren, men en sak var säker, grabbarna var vakna nu…

Efter en jättefrukost och mycket letande efter turstrumpor och försvunna passerkort kom vi iväg alla fyra. Björn lämnade som vanligt ingenting åt slumpen, han hade med sig checklista på de saker vi absolut inte fick komma utan, vi visste alla att det inte skulle finnas utrymme att vända tillbaka till hotellet. Som sardiner mellan pjäxbagar och hjälmar stånkar vi iväg i den hyrda Volvon. Taklådan, som Thule skänkt oss som sponsring, var så full att den knappt hade gått att få igen. Per kunde ju tydligen inte åka utan fyra par skidor…

TD mötet började precis på utsatt tid. Genomgång av tävlingen, säkerhet, lavinfara var utlyst lite längre upp i massivet fick vi veta. Gulp. La Clusaz har alltid varit känd för sina laviner. En liten stöt gick genom kroppen på mig, vi skulle trots allt vara högt upp ovanför de pistade nedfarterna, pistmaskinen skulle dra oss alla i tolkarlinor de sista 500 metrarna. Nu började jag få lite nerv.  FIS- ordföranden meddelade alla att doping tester skulle göras efter genomfört race, alla kunde plockas ut. Jag undrade i mitt stilla sinne hur många som skulle hoppa av innan start den här gången. Jag kände mig inte ett dugg hotad, visste att jag var helt ren.

Min ömma rumpa började göra sig påmind igen, nu hade vi suttit för länge, jag behövde komma iväg ut, började bli rastlös, behövde stretcha. Som om Boysen där framme hade hört mig, mötet avslutades efter mer precisa instruktioner om vad som gällde, tider, väder, risker, ordningen för att få ner sina överdragskläder till målgången, o.s.v. Så fick vi till slut gå, det var dags för check av utrustning, mätning av hjälm, stavarnas vikt och bockningsgrad, skidornas vikt och bindningens inställning. Mätning av spoilers och alkomätning.

Nu började fjärilarna komma, nu närmade det sig, lunchen skulle klaras av innan vi åkte upp, jag kände redan att det inte skulle bli någon stor portion som ville ner. Det var knappt två timmar kvar till start, damerna började som vanligt. Vi var trettiosex tjejer på startlistan, från världens alla hörn. Konkurrensen var rätt tuff, Kirsten Culver från Ontario hade ju trots allt världsrekordet fortfarande. Visst, hon började visa tecken på att tröttna men hon var med. Tarja, finskan som inte var rädd för något, shit, skulle jag fixa detta idag. Skulle nerverna hålla. Djupa andetag, kanske kände de likadant för mig, det hade ju faktiskt varit mitt år i år, än så länge.

Jag la upp mina skidor på vågen, 13 Kg. precis rätt vikt, nu hade all min utrustning passerat, gröna bockar hela vägen att lämna till killen vid passergrinden vid start. Lättad suck, lite lugnare i magen nu.

Efter en ganska tyst lunch tillsammans med mina team-killar sicklade vi skidorna, krängde på oss gummidräkter, tejpade fast spoilers på pjäxorna och tätade visiren efter att vi putsar dem med immskydd. Återigen kollade Björn av att alla hade allt med sig, innan vi kånkade in all utrustning i liftkabinen som skulle ta oss allra högst upp där pistmaskinen stod och väntade . Nu smakade det starkt av metall i munnen, magen åkte berg och dalbana och jag kände mig allmänt botten. Hade lust att bara vända tillbaka till hotellet och gömma mig under täcket. Mats sa något och jag bara hummade till svar. Då fick jag en välbehövlig kram och de uppmuntrande orden, ”Du kommer krossa dom gumman, det vet vi ju”. Vänner är för underbara att ha, tänkte jag och log mot honom.

Det blåste mindre än vi trott när vi till slut släppte linan bakom pistmaskinen, tävlingen skulle trots allt bli av verkade det som. Det var tjockt av folk i målfållan, högtalarsystemet testades. Vi krängde på oss våra ryggsäckar och stakade oss bort till målgången, samling för alla om senast tio minuter. Alla bockades av på en lista, den som inte kom i tid blev som vanligt diskad. Vi började trampa sig ett litet steg i taget upp för den långa branta banan, pistmaskinerna hade inte en möjlighet att ta sig upp här, det hängde på oss. Som en skallgångskedja gick vi där, bredvid varandra för att inte missa en enda millimeter av pisten, det var för vår egen säkerhet, allt måste vara perfekt, det var vårt eget ansvar att minimera riskerna för olyckor. Pratande och skrattande på mängder av språk tog vi oss upp för branten, på sitt längsta parti var det så mycket lutning att med stålkanterna isatta kunde jag stående röra marken precis bredvid mig. Det var tydligen en lutning på över 68 grader. Pulsen ökade, jag visste att om cirka trettio minuter skulle jag passera här, på väg utför, bara jag, mina skidor och förhoppningsvis skulle allt gå bra…

Startfållan låg på en platå, makalös vy, en milsvid utsikt över ett bergsmassiv som nog gjorde oss alla väldigt ödmjuka inför den skönhet vi fick beskåda. Svettig efter resan upp lättade jag på ryggsäcken tog av mig överdragsjacka och fleecetröja. Nu gällde det att inte bli kall, med min handuk torkade jag bort så mycket svett som möjligt, bytte till en torr underställströja, tajt som ett korvskinn satt den, men det var nödvändigt, här räknades varje lite millimeter. Gummidräkten över satt ännu tajtare, blixtlåset tryckte ihop bysten så jag med liknade en vältränad kille nu, silvertejp över blixtlåset, lufttätt så långt det var möjligt. Så på med fleecetröjan igen och jackan. Skidorna hade jag tagit av så fort jag kommit upp, så nu kunde jag promenera runt och försöka bli lugn, få ner pulsen och hitta koncentrationen inför mitt race. Minuterna släpade sig fram. Jag pratade inte med någon, brydde mig inte om att ens kolla in de andra tjejerna. Så plötsligt började hjärtat slå okontrollerat, jag kände paniken komma, tittade mot starten. Fan, man såg ju inte ens backen, det var bara ett stup, tänk om allt bara gick åt helvete, tänk om jag kraschade? Tänk om jag skulle dö idag? Varför utsatte jag mig själv för detta? Jag kunde inte vara riktigt klok, ingen bad mig, jag hade valt det själv. Helt djävla sjukt. Men nu var jag här, så det var bara att lugna ner sig om det alls skulle gå att genomföra ett race. Jag hittade en lugn plats en liten bit bort från den mest kompakta massan av människor. Lade mig ner i snön och slöt ögonen. Försökte att tänka mig bort från tävlingen, bort till något som skulle få mig lugn. Andningen lugnade ner sig och pulsen sjönk när jag fokuserade på stämningen efter tävlingen, tänkte mig hur vi skulle sitta på någon stor restaurang, äta en god middag och applådera åt de som fick sina efterlängtade pokaler. Förhoppningsvis skulle en av dem bli min. Jag låg där i snön och slappnade av, kände ingen kyla och ingen stress över att snart stå vid branten, beredd att kasta mig ut.

”Miss Me, my friend, ten minutes to start, get ready.” Min vän Kurt från Oregon stod över mig, jag hade inte hört utropet, han tog tag i min arm och hjälpte mig upp. Klatschade mig i rumpan och sa ”Good luck, see you down there.”  Jag skyndade iväg och hämtade min utrustning, hjärtat skenade igen och med en snustorr mun kunde jag bara nicka till svar när startern frågade om jag var redo när jag väl hade fått av mig överdragskläderna, tryckt ner dem i ryggsäcken, sen i säcken med mitt namn. Han hjälpte mig att knäppa hjälmen eftersom mina handskar tejpats fast på dräkten, lufttätt.

Så stod jag där, det var min tur nu, det enda jag hörde var mina egna hjärtslag som bultade hårt mot trumhinnorna. Jag andades rakt neråt, visiret fick inte imma igen, då skulle jag vara körd, då skulle det gå riktigt åt helvete, det hade vi alla någon gång fått känna av, det var alltid en smärtsam erfarenhet som jag helst ville slippa, speciellt här, i världens snabbaste speedskibacke.

Jag kände en hand på min axel, startern gav mig mina ”ten sekunds”… Nu gällde det. Ett sista djupt andetag, det skulle inte bli några fler på hela vägen ner, nu skulle all fokus ligga på att orka hålla ihop, att inte tappa ut armarna eller släppa benen, det fick bara inte ske, det måste bara funka. Nu, det var ju min tur. NU.

Jag kastade upp kroppen, slet runt skidorna 90 grader, rakt neråt, rakt fram, fort. Kröp ihop som ett ägg, spände varje muskel till 100 procent. Armhålorna runt knäna, spänn in underarmarna, tryck ner huvudet mot axlarna, tryck hårt. Ansiktet vänt ner mot snön och skidspetsarna, fokus. Blicken upp mot ögonbrynen för att ens kunna se var jag befinner mig, tänderna hört hopbitna, smärtan kom direkt i käken, skit i den, andas inte, fokus. Farten ökar hisnande fort, skidorna lättar från backen flyter liksom ovanpå, det känns som att åka på smör, hålla ihop, släpp inte kontrollen, håll dig hård, alla muskler ger maximalt, alla sinnen är närvarnade. Alla muskler stryper ut det sista syret.

Så infinner den sig, känslan, anledningen till att jag gör det. Tystnaden kramar mig, den är jag, min kropp, alla sinnen, en kick, en känsla av att allt är fullkomligt. Jag känner inte att det värker i alla muskler, tiden står still, allt bara passerar i slow motion. Jag är här och nu, vill inte vara någon annanstans, adrenalinet pumpar igenom mig, fyller mig, hela jag flyter med, mot målet, mot slutet av min strävan, det var värt alltihop, för alltid, amen.

Jag passerar den första radarn, ser den i min ögonvrå, där var den sista. Bromsa, snabbt, bromsa. Jag reser kroppen sakta, vindmotståndet är stenhårt, jag har fullt sjå att hålla emot, får inte kastas bakåt och tappa balansen. Släppte andningen fri, som en stor frustning eftersom lungorna trycks ihop av det höga luftmotståndet, ut med armarna, fånga så mycket vind som möjligt. Det gäller att sänka farten snabbt, på så kort sträcka som möjligt innan inbromsningen med skidorna, annars finns risken att spetsarna korsas av trycket, adjöss till de yttre korsbanden, garanterat, Jim’s båda flög i Ylläs förra veckan, akutoperation. Imman kom snabbt och sikten blir nästan obefintlig. Bromsa…

Jag trycker snabbt isär skidornas bakändor och pressade ner stålkanterna i det isiga underlaget. Inbromsningen blir trots allt mjuk och fin, snart står jag nästan stilla, imman lättar något och jag kan räta ut skidorna och sakta glida in i målfållan, ett hav av publik som klappar händer och solen som bröt igenom molnen som täckt himlen hela dagen, bländande. En sista stopsladd precis framför det orange nätet, en snabb vridning av kroppen, höll andan. Då kom tårarna, mjölksyran tog över precis hela kroppen… Ord behövdes inte, jag hade klarat det. Personbästa? Årsbästa? Dagen var inte slut ännu. Men det var jag. Så mycket slit, men värt sitt pris.

Itchiban är japanska och betyder typ, den ende eller den bäste. Min lilla prinsessa är den bästa...
Välkommen till kapitel 2.
Ha en skön helg. 

Roland, det är mammas kille, de träffades för ett år sedan. Mamma och hennes kompis Åsa gick ner till pizzerian i centrum en kväll för att äta och bara prata. Jag skulle sova hemma hos min bästa kompis Jenny och vi hade fått pengar till chips och läsk av mamma. Hela kvällen var vi inne på hennes rum och kollade på film och åt till vi höll på att spricka. Det var den kvällen, där på pizzerian som hon träffade Roland. Han hade bjudit henne på mat och öl. Sen var de ihop, typ.

Han var jättesnäll första gången han kom hem till oss, jag fick till och med en påse godis av honom. Bilar var det. Jag älskar bilar, speciellt de rosa. Vi åt hämtmat från kinarestaurangen som mamma och jag kallar Pling Ding. Jag fick beställa precis vad jag ville sa han. Så det blev friterade räkor med sötsur sås, eftersom det var min favorit. Han drog ögonen bakåt och pratade med ljus röst.

-         Lis mina damer, jag hoppas vi får massor av lis, sa han.

Mamma tittade beundrande på honom och jag blev alldeles varm inuti av att se henne så glad. Han var rolig och snäll. Frågade mig hur det gick i skolan och lovade att komma och rädda mig om jag inte ville gå kvar när min lärare kastade sig över mig med omöjliga frågor. Jag fnissade lite generat åt honom. Tyckte att han var ganska töntig. Men jag gillade honom ändå. Han verkade vara en riktig clown. Han satt och berättade roliga historier så vi höll på att skratta ihjäl oss mamma och jag. Jag skrattade så mycket att det kom ris upp i näsan som fastnade. Sen skrattade mamma och Roland jättemycket åt mig när jag försökte få loss det, jag lät som en valross sa de. Den natten somnade jag sent fast jag var tvungen att kliva upp tidigt för att gå till skolan. Då tyckte jag att han verkade snäll, jag till och med tyckte om honom. Mamma blev så fnissig när han pussade henne i nacken. Jag trodde att han alltid skulle vara lika snäll och rolig. Jag trodde också att han bara skulle hälsa på någon gång ibland. Men så blev det inte. Inte alls. Det var bara några veckor efter det att Roland bjudit på kinarestaurang som Pincha tröstade mig för andra gången och sen den dagen bor hon med mig precis hela tiden. Hon reser aldrig till Itchiban utan mig längre.

Roland och mamma var oftast hemma hos oss på kvällarna. I början var han glad och trevlig mot mig, men det var bara precis de första dagarna. Sen förändrades han, något hände. Han drack mycket öl och pratade hela tiden med hög röst. Mamma sprang fram och tillbaka i lägenheten och hämtade saker han ville ha. Hon bad honom dämpa sig när jag lagt mig, sa att jag behövde sova. Men hans röst skar genom dörren in till mig och jag fick lägga kudden över mina öron för att kunna somna. Det värsta var att mamma också började sitta där bredvid honom i soffan och dricka öl. Hon blev också annorlunda. Min riktiga mamma försvann. Roland brukade komma hem till oss ganska tidigt. Ibland var han där redan när jag kom hem från skolan, fast mamma inte ens var hemma. Han brukade sitta i vardagsrummet och titta på film och dricka öl fast det var tidigt på eftermiddagen. Han hälsade inte på mig utan höjde bara volymen och stirrade på tv:n. Jag brukade gå in på mitt rum då och vänta på mamma eller också gick jag hem till Jenny och ringde på.

Jenny bor tvärs över gården på nummer sexton. Tre trappor upp bor hon med sin mamma, pappa och sina två bröder Johan och Jonas. Jennys mamma vill att alla hennes barn ska börja på J, hon är gravid just nu så snart kommer det en J-unge till, kanske blir det en Jonte eller Jim. Att det är en brorsa till det vet de, när Jennys mamma och pappa var på ultraljud berättade sköterskan att det var en pojke. Jennys mamma Sara hade börjat gråta, hon ville ha en flicka till. Men det kan man ju inte välja.

Jag tycker om att vara hemma hos Jenny, vi är bästa vänner hon och jag, vi går i samma klass också. Jenny känner inte till Pincha, hon skulle bara skratta om hon visste att jag har en kompis i min mage, jag tror inte att hon skulle förstå. Hemma hos Jenny bråkar de nästan aldrig, hennes mamma säger aldrig elaka saker, hon brukar alltid vara snäll och glad. Den enda gången jag sett henne arg var på deras landställe förra sommaren.

Jag fick följa med dit i två veckor på sommarlovet, vi bodde i deras båthus helt själva. Första natten var det jätteläskigt, det knakade och knäppte i varenda vrå, men sen tyckte vi det var mysigt. En kväll när vi skulle gå och lägga oss gick Sara runt ute på tomten och ropade efter Johan och Jonas. Hon hittade dem ingenstans och till slut blev hon orolig och började gråta. Jennys pappa var inte där, han hade stannat i staden för att jobba en vecka till. Sara grät och letade efter killarna. Vi hjälpte henne, vi letade överallt, till och med under huset tittade vi. Så kom de till slut gående efter vägen med sina metspön och minst tio abborrar på en pinne. Sara blev superarg, hon skrek och viftade med armarna. Frågade var de varit och sa att de inte fick gå och fiska utan att tala om det för henne. Johan och Jonas grinade och bad om föråt. Det hjälpte inte, Sara var ursinnig, de fick utegångsförbud i tre dagar. Fast de hade tur, den natten började det regna. Sen regnade det i tre dagar, de satt inne och spelade spel och läste serietidningar och när Sara hade somnat på kvällarna smet de ut, gick ner till sjön och fiskade i alla fall. Jenny och jag skvallrade inte, för då skulle vi få hur mycket stryk som helst hade de lovat.

Sara har aldrig varit arg på mig. När hon är nära sover alltid Pincha, hon behöver inte vakta mig då. Jag är lite avundsjuk på Jenny som har en sådan mamma, en sådan mamma som jag själv hade förut. Det känns lite orättvist. Sara brukar fråga mig hur det är där hemma, hon känner mamma och jag vet att hon vet hur det har blivit. Jag hörde henne prata med Jennys pappa Stickan en gång, då sa hon att hon blev så ledsen över hur mamma hade blivit, att hon borde ta sitt ansvar som förälder. Snart skulle det gå riktigt illa sa hon. Tänk så rätt hon fick.

En kväll när kom Roland hem till oss. Han hade med sig en massa flaskor i en påse. Mamma och han satte sig i köket och pratade och drack. Jag satte mig i vardagsrummet och tittade på en film, fast jag hade ljudet på tyst så skrek Roland från köket att jag skulle sänka, han hade ont i huvudet. Jag sänkte ljudet, men då kunde jag inte höra vad de sa på filmen så jag höjde bara lite till. Roland dundrade in i vardagsrummet, mitt hjärta fladdrade till, så rädd blev jag. Jag var inte beredd på att han skulle komma. Han ryckte fjärrkontrollen ur min hand och stängde av tv:n.

-         Du har tittat klart eftersom du inte fattar när jag säger åt dig att sänka, skrek han och kastade fjärrkontrollen i soffan bredvid mig.

Jag vågade inte sätta på tv:n igen, istället smög jag in på mitt rum tillsammans med Melker. Pincha kom också och höll mig sällskap. Ute i köket blev Roland och mamma mer och mer högljudda, de skrattade ena stunden och sen efter bara en sekund så var han så där arg igen. Mamma bad honom sluta skrika flera gånger men han slutade inte. Till slut skrek mamma också. Melker, Pincha och jag kröp ihop på sängen och lade kudden över huvudet. Allt ljud försvann till slut. Pincha hade kastat upp mig på sin rygg och vi reste till Itchiban för första gången.

 

*

 

I Itchiban skiner solen från en klarblå himmel. Där finns det massor av höga berg fulla av stora träd. De ser ut som ekar, man kan klättra jättehögt upp i dem och se ut över hela dalen. Där flyger det papegojor i rött och grönt, jag såg till och med en elefant med en pojke på ryggen. De stannade och pratade med mig och Pincha när vi klättrat ner från trädet. Pojken hette Johannes och var tolv år. Hans vän elefanten hette Nocki och han var världens största, han kunde blåsa så hårt med sin snabel att allt farligt flög iväg så långt att det skulle ta hundra år att komma tillbaka till Itchiban igen. Han bodde i Itchiban och var ansvarig för elefanterna. Han förklarade att det var ett viktigt jobb, att det var hans uppdrag. För de sjuka barnens skull. Då förstod jag inte vad han menade men det gör jag nu.  Johannes vilade sig på Nockis rygg, han höll sina små händer runt den enorma nacken. Så travade de iväg och han gäspade stort där han låg. Så slöt han sina ögon och det såg ut som om han mådde ganska gott.

Vi stannade i Itchiban hela den natten, Pincha och jag. Jag var inte rädd en enda gång för hon var vid min sida hela tiden och beskyddade mig.

 

*

 

När jag vaknade var lägenheten alldeles tyst, inte ett enda litet ljud kom från något av rummen. Inte ens minsta lilla snarkning kunde jag lyssna mig till. Oftast hörde jag numera Roland som snarkade så väggarna skakade, men nu var det helt knäpp tyst. Jag tassade upp, gläntade på mammas sovrumsdörr och höll andan för att inte väcka Roland. Han var inte där, inte mamma heller. Hon var inte någonstans i hela lägenheten, inte ute på balkongen heller. Mamma fanns ingenstans. Hon hade lämnat mig ensam utan ett ord.  Jag tog upp min katt i famnen, borrade in näsan i hans mjuka päls och grät tyst för mig själv. Melker och jag satt stilla på sängen och väntade på henne i flera timmar. Pincha spann i magen och lovade att stanna hela tiden tills mamma kom hem igen. Så till slut öppnade dörren och hon kom hem, hon var ensam och jag var tvungen att bita mig själv hårt i läppen för att inte skrika ut min lättnad över att få se henne igen. Hon tittade in genom dörröppningen och log lite snett. Hennes ögon var alldeles röda och hon såg väldigt trött ut. Så gick hon bara sin väg, in på sitt rum. Hon sa inte ett ord till mig, bara stängde sin dörr. Så kunde jag höra hur hon grät där inne, då kom mina tårar också. Jag reste mig upp och strök över väggen, blundade och låtsades att hon kunde känna att jag försökte trösta henne.

En villrådighetens vagabond

Förirrad och förvirrad

Vad är koja

Vad är slott

Vad ska jag välja

Vad är min lott

 

Lantligt chic

Eller dansk design

Har tappat kollen

Har förlorat mitt jag

Urban jungle

Är det helrätt idag

 

Caffe latte och

Café au lait

Säg är det samma

Vem bestämmer de

Förvirrat förtvivlad

Odd Molly så klart

Vi hänger väl me

 

Melodifestivalen

Är det coolt

Är det off

Asiatiskt i pannan

Närodlat

Kanske bönor

Är loppis ett fynd

Eller är det blott skrönor

 

I en värld utav val

Irrar vi runt

Vad gäller för dagen

Är det blått

Är det brunt

 

Att sticka ut

Säg är det så hemskt

Vad är udda

Vem styr

Se runt alla måsten

Om du dig bryr

 

Med rätt att bestämma

Kommandot nu ta

Välj det du gillar

Det måste va bra

 

Ingen kan veta

Ingen kan tvinga

Följ dina nycker

Se dig själv

Vad just du kan frambringa

 

Mode och trend

Hur vi ska se ut

Allt handlar om pengar

Vi inser till slut

 

Så vågar du göra

Det hjärtat ditt vill

Så enkelt och lättsamt

En ny trend blir till

Hur ofta tar vi oss tid att lyssna inåt? Att verkligen fråga oss själva om vad vi vill?
Allt för sällan ställer vi oss själva i fokus, vill inte anses vara egoister.
Vi ska räcka till.
Vi ska vara till lags.
Vi ska prestera.
Varför det?
Duger vi inte annars?

Jag tycker att jag duger. Ändå tänker jag på mig själv. Jag är ingen egoist, bara mån om att jag själv mår så bra jag kan.
Kanske räcker jag inte till för allt och alla, men det måste jag inte heller.
Jag försöker varje dag att bara blunda en stund och fundera över vad det är jag vill. Vad jag känner för att göra. Det gäller så klart inte vad jag vill göra när det kommer till det jag måste. Jobb är jobb, det är mitt ansvar att utföra. Men kanske kan jag förändra hur jag utför det och antagligen kan jag göra det roligare för mig själv.
Familjen då? Vad förväntar de sig av oss?
Vad förväntar min familj sig av mig?
En hel del antar jag, men först och främst tror jag att de vill att jag ska vara glad. Att jag ska göra det jag brinner för.
Det är i alla fall vad jag vill att de ska göra. Saker som de själva vill och väljer.
Jag säger sällan nej till mina barn. Inte utan att kunna motivera varför de inte får göra eller bete sig som de själva vill.
Jag vill att de ska vara tänkande ansvarsfulla och väluppfostrade, men inte formbara utan en egen vilja.
Jag vill ha barn som drömmer och tror på sig själva.
Självklart blir jag inte över mig av lycka när min äldste son ringer och säger att han tänker flytta till Hawaii. Saknaden efter honom kommer att bli enorm när han väl packar sina saker och gör det. Men jag blir ändå glad att han lever sin dröm. Han tar sitt ansvar, litar till att hans beslut är de rätta och sedan gör slag i saken. Det är en enorm styrka. Han är ingen egoist han heller, långt ifrån. Han är en empatisk ung man med stark självkänsla.
Han får mig att le när han i nästa andetag säger att det ska finnas ett rum till mig i hans hem. Han räknar med mig. Jag räknar med honom. Vi finns för varandra och glädjs med och åt varandra. Det spelar ingen roll var du befinner dig i världen om du är älskad. Då finns alltid någon vid din sida. Han har förmågan att tänka inåt, lyssna till vad som gör honom lycklig.
Det tar inte mer än en enda minut av all vår dyrbara tid att tänka till.
Vad vill jag? Vad gör mig glad?
Är du glad blir din omgivning smittad.
Våga tro på dina egna ideér och förverkliga dem.
En dröm kan vara stor och en dröm kan vara pytteliten. Men de är lik förbaskat dina drömmar. Ta vara på dig själv och våga gå din egen väg.
Lyssna inåt, du har mycket att säga dig själv, det är jag övertygad om.

En av mina favoritlåtar är "Happy Birthday" med Flipsyde. Jag översatte texten på mitt eget sätt. Lyssna till orginalet om ni inte gjort det förut. Den får mig att gråta varje gång. Stark text av en så ung kille. Så full av kärlek och ånger. Hoppas ni tycker om min verson av den.
Ha en bra måndag <3

 

Sitter här vid havet, min lilla, jag önskar att du var här. Satt vid min sida och kände det jag känner nu.

Att du inte finns till är mitt fel, jag var en egoist som gjorde fel. Mitt fel att du inte fick ett liv, ett liv att leva. Du fanns till, du fanns i din mammas kropp. Så fel att du inte fick födas till min. Jag hade velat sitta här bredvid dig idag, blicka ut över allt detta vackra och hålla din lilla hand i min. Kanske vi hade badat, simmar ut en bit. Legat på klippan och solat och med matsäcken bredvid. Druckit saft och ätit bullar, skrattat och hittat på bus. Hur kunde jag gå miste om detta? Vad är din pappa för en typ?

Jag betalade för ditt mord, jag var en stor egoist, jag betalade. Jag betalar fortfarande.

Hade det kanske varit din födelsedag idag?

Förlåt. Jag hade ingen rätt. Kanske vi en dag kan ses ansikte mot ansikte. Bara du och jag. Kanske du kan förlåta mig då. Kanske det en dag kan bli vi två.

Jag var en ung kille, men gammal nog att bli en far. I min ryggsäck var det så fullt utav minnen av min egen pappa. Minnen som gjort mig så ont, som var en del i mitt beslut. Jag ville inte göra så mycket fel, så mycket ont som han gjort. Jag ältar det ofta, med mig själv och en öl. Önskar att jag kunde göra det ogjort. Sudda ut alla onödiga fel.

Nu saknar jag dig i mitt liv, du hade fått plats. Jag kunde inte se det då bara. Jag kunde inte förstå. Tänk om det ändå funnits någon i min närhet som kunnat få mig att se. Fått mig att fatta vilken glädje det är att bli pappa.

Happy birthday.

Jag önskar att jag kunde veta om du har funnit frid. Jag vet att du inte ser eller hör, att jag är orsaken till det. Jag och ingen annan står i skuld till dig du lilla. Snälla acceptera min vädjan om förlåt.

Jag undrar över vem du hade kunnat bli. Vem du varit idag. Hur kunde jag vara så naiv, så blåögd och känslolös? Varför ville jag inte se, där och då, se dig för den gåva du hade varit. En gåva till mig. Mer värd än alla ting, mer värd än livet själv. Varför ville jag inte se det i tid, varför?

Skulle du blivit en liten änglalik tös, en som fick min hårda yta att falna. Skulle du blivit en liten tuff krabat, som spänt dina små muskler för mig att beskåda. Vem skulle du blivit om jag inte gjort så fel? Jag förlåter mig aldrig, kan bara hoppas att du, där du befinner dig, har styrkan att åtminstone förstå en del.

Jag fattar här min penna, skriver av mig min ånger, mina kval. Försöker genom att öppna mig kanske få glömma, inte dig men det jag gjort mot dig min lilla. Respektera mig själv trots det fel jag gjort.

Jag tog ditt liv innan vi ens visste vad du hade för kön, lyssnade inte på vädjan eller någon annans bön.

Vem skulle du blivit mest lik, vad hade du fått för näsa. Vad hade du fått för hy? Nötbrun som min eller fräknig och len? Vad har jag gått miste om, ett litet mattegeni, ett snille i filosofi? Vem hade du blivit? Vad har jag gjort?!

Skulle du ha älskat att vara med din rappande far, eller skulle du stått nära din mammas ben, blyg och försynt med en stämma så len. En liten prinsessa som dyrkat sin far, jag berövade oss detta, jag gjorde så fel. Vem hade du blivit, vad har jag gjort?!

Happy birthday, min ängel, förlåt. Jag önskar att det är bra där du finns, där din ande svävar är du en liten prins.

Firar ditt minne, din födelsedag. Happy birthday min ängel, förlåt mig idag.

Jag har tusentals ursäkter att det blev som det blev, men ingen som duger. Alla andra som handlat lika, de har också gjort fel. Vi har mördat, tagit ett liv. Vem avgör vad som är rätt, vem avgör vad som är fel? Vad är det som avgör om det hade fungerat trots allt, vad är det som avgör om det inte funkat alls?

Jag gav dig aldrig chansen att öppna dina ögon och nu har du fått en bror, tänk det kunde varit du. Kanske är det du som kommit, förlåtit mig mitt misstag och gett mig ännu en chans. Eller sitter du kanske i himlen och blickar ut över allt. Ser din pappa försöka göra saker på ett bättre sätt, kanske du förlåter mig trots allt.

En man ska aldrig fatta en kvinnas beslut om sin kropp. Alla kvinnor känner själva vad som är rätt eller fel, när det är stopp. Jag har inte rätten till ett avgörande beslut.

Nu vet jag, om min kvinna inte känner kärlek till sitt barn, då kan hon inte vara min. tänk om jag kunnat förstå tidigare, innan allt blev så fel. Jag tänker på dig varje år, du bor djupt i min själ. Glömmer dig aldrig, ser dig dag efter dag. Tänker efter ofta, hur stor skulle du ha varit idag.

Så förlåt mig min lilla, förlåt det jag gjort. Happy birthday min ängel, förlåt.

Kanske sitter jag inte ensam trots allt, jag sträcker ut min hand en bit. Blundar och önskar att du tar den i din. En förening i kärlek. Snälla förlåt mig, jag älskar dig. Jag gjorde så fel.

 

Pappa.

 

 

 

 

 

Flipsyde/ Happy birthday.

 

Please accept my apologies, wonder what would have been

would you have been a little angel? or an angel of sin?

tom-boy running around, hanging with all the guys?

or a little tough boy with beautiful brown eyes?

paid for the murder befor they had determined the sex

choosing our life over your life meant your death

and you never got a chance to even open your eyes

sometimes I wonder as a fetus if you fought for your life?

Would you have been a little genius, in love with math?

Would you have played in your school clothes and made me mad?

would you have been a little rapper like your poppa the piper?

would you have made me quit smoking by finding one of my lighters?

I wonder about your skintone and shape of your nose

and the way you would have laughed and talked fast or slow

I thsink about it every year, so I picked up a pen

Happy birthday, I love you whoever you would have been

 

Happy birthday

What I thought was a dream

make a wish

was as real as it seemed

 

I made a mistake

 

I got a million excuses, as to why you died

and other people got their own reasons for homocide

who's to say it would have worked

and who's to say it wouldn't have

I was young and struggling, but old enough to be a dad

the fear of being my father has never disappeared

I ponder it frequently while I'm sipping on my beer

my vision of a family was artificial and fake

so when it came time to create I made a mistake

now you got a little brother, maybe it's really you

maybe you really forgave us knowing we was confused

maybe, every time that he smiles

it's you proudly knowing that your father is doing the right thing now

I never tell a woman what to do with her body

but if she don't love children then we can't party

I think about it every year so I picked up a pen

Happy birthday, I love you whoever you would have been

 

Happy birthday

What I thought was a dream

make a wish

was as real as it seemed

 

I made a mistake

 

 

from the heavens to the womb

to the heavens again

from the ending to the ending

never got to begin

maybe one day we can meet face to face

in a place without time and space

happy birthday

 

 

Happy birthday

What I thought was a dream

make a wish

was as real as it seemed

En dikt om att vara mamma.
Bilden är på mitt lilla gudbarn, tagen av hans mor
Matina Tsogas

 

Sakta granskar världen oss

Alla små och väna.

Så en dag, en tidigt dag

Då börjar vi att träna.

Nakenheten klär vi sakta av

Formas strax att följa.

Böja oss för lag och vett

Vårt sanna jag att dölja.

 

Så ung och fri,

Så glad och lätt.

Så underbart förlägen.

Du kommer då min lilla skatt.

Jag ser de första stegen.

Du litar blint

Förtröstar stort.

Ser på lär och att göra.

Så rädd jag blir,

Mitt hjärta slår.

Jag vill dig ej förstöra.

 

En dag du står på egna ben.

Du lämnar nu din mamma

Din kind är inte längre mjuk och len.

Mitt liv blir aldrig mer det samma.

Så vis och vacker du då blev ändå.

Vi vinkar farväl, jag gråter.

Nu blir det aldrig mer bara vi två.

 Till vida världen jag nu dig överlåter.

 

Jag älskar dig.

 

Idag skulle han fyllt 84 år.
När jag var liten var han min stora kärlek, den jag en dag skulle gifta mej med.
Han levde ett tufft liv, fick nog inte den kärlek han så väl förtjänade. Då en gång i början av 40-talet, stack han från Värmland och sökte lyckan i Stockholm.  För ung för att söka till sjöss gick han till slut till kungs för att få det beviljat. Som Sveriges yngsta sjömatros låg han på af Chapman och desarmerade minor under andra världskrigets sista år. Ett jobb jag inte skulle vilja att mina söner utförde. Hans livsresa hade tagit sin början. Han var en sökare, en rastlös sökare av kärlek tror jag. Han var en humoristisk man, en charmig snygging som hamnade fel. Det blev allt för mycket sprit till slut och snart var han ett känt namn hos polisen. När jag promenerar på Långholmen här i Stockholm, då försöker jag blunda och se honom där inne på det som idag är ett varndrarhem. Inlåst och utan frihet. Men så fick det till slut en ände, allt det som sakta bröt ner honom. Han hade under sina tunga år hunnit gifta sej, få en son ( min bror Tony) och skilja sej. Så mötte han mamma, de älskade varandra från stund. 1961 gift de sig, flyttade till norrbotten och fick tre barn. Jag föddes 1964 som mittenbarn i skaran. 
Jag fick 33 år med min pappa, härliga år så fyllda av skratt och kärlek. Han fanns alltid där för mej oavsett hur jag själv uppförde mej. Som obstinat och uppkäftig tonåring kunde han höja rösten och bli riktigt arg på mej ibland. Med all rätt.
Så till slut tog cancern honom, slet honom iväg från mej och min familj. Den dagen han somnade in hatade jag honom för en stund. Han hade ju lovat mej att aldrig dö. Han hade sagt att han alltid skulle finnas där för mej. 
I flera år efteråt, när jag stod i vägval i mitt liv, var tomheten efter honom enorm. Vem skulle jag prata med? Vem skulle jag luta mej emot? Det hade ju alltid varit pappa och jag.
Varje gång som jag frågat honom; Vad tycker du pappa, hur ska jag göra?  Han sa alltid åt mej att följa mitt hjärta. Så vande jag mej att vara utan honom, accepterade att han var borta. Då kom den där härliga känslan av att han var med mej ändå. Inom mej finns han hela tiden, går bedvid mej och håller min hand. Jag pratar med honom ofta, kanske verkar det udda och knäppt, men för mej känns det bra. Han lovade att aldrig dö och det höll han. Han var en fridens man, det sa en av sköterskorna på avdelningen där han låg sina sista dagar. Så rätt hon hade. Han var min pappa och han var den bäste av dem alla.

Jag tänkte bjuda in er i en liten flickas svåra vardag. Detta är en barnbok, en bok jag vill tillägna en underbar tjej som idag hunnit bli 18 år. Hon är min prinsessa.
Jag hoppas ni kommer att tycka om den!

Kapitel 1

 

I min mage bor det en leopard, den heter Pincha. Hon gör att jag vågar vara ensam, ibland hjälper hon mig så att jag kan somna. Hon är väldigt snäll och skyddar mig från allt som är farligt i världen. Pincha och jag brukar resa bort tillsammans, långt bort. Då får inte ens mamma följa med. När jag är i skolan eller hemma hos Jenny sover hon som en stock. Ibland hör jag henne snarka där inne, men det är bara jag som hör henne. Det händer att hon snarkar jättehögt, då brukar jag skratta till för mig själv, det låter så roligt.  

Pincha kommer från ett land långt borta, det heter Itchiban, där bor det alla sorters stora djur som elefanter, leoparder och pumor. Svarta pumor, bara. Pincha och jag har varit där flera gånger, då brukar jag få rida på hennes rygg. Hon är en av de starkaste leoparderna, så vi behöver aldrig vara rädda.

Min mamma heter Christina, hon är trettiofyra år och har långt brunt hår som når ända ner till midjan. Hon älskar att dansa och varje dag brukar hon ha på sig högklackade skor. På sommaren ser de ut som sandaler och på vintern har hon stövlar. Hon jobbar på en hårfrisering. Tanten som äger stället heter Barbro och hon tycker att mamma är den duktigaste frissan i hela världen. Jag bor ensam med min mamma, ja och så katten Melker förstås. Jag fick Melker när jag bara var fyra år, han var den sötaste kattunge som någonsin fötts. Det kändes som en evighet innan vi fick hämta honom, han fick inte skiljas från sin mamma förrän han var tolv veckor gammal. Han är gråspräcklig och längst ut på svansen har han en kritvit tofs. Vi sover alltid tillsammans, han lägger sig nära, ibland ligger han till och med ovanpå min hals. Det händer att jag vaknar av att jag knappt kan andas. Fast det gör ingenting, jag älskar honom mest av allt på jordklotet. Han och Pincha är mina bästa vänner. Melker känner inte Pincha, fast Pincha känner Melker. Pincha finns ju liksom inuti mig, så det är inte så konstigt kanske.

Vår lägenhet ligger på andra våningen, det är en trea, mamma har tagit det lilla sovrummet och jag har det stora. Vi flyttade in när jag fortfarande låg i hennes mage, då gjorde hon i ordning mitt rum. Tapetserade det med babytapeter och rosa gardiner. Så ser det fortfarande ut, jag skulle vilja göra om, men vi har inte råd. Jag köper affischer som jag hänger upp överallt för att dölja tapeterna och någon gång kanske vi får råd. Kanske.

När jag var liten brukade mamma och jag hitta på allt möjligt tillsammans. Vi gick till parken eller bakade hemma. Ibland åkte vi pendeltåg bara för att se oss omkring, ibland till stan och ibland ända bort till Nynäshamn för att bada. Det hände ofta att vi byggde kojor hemma i vardagsrummet, låtsades att vi var på en lång resa, typ till Indien. Mamma vill så gärna åka till Indien och jag önskar att jag kunde köpa en biljett till henne. När jag blir stor och har ett jobb då ska jag göra det. Mamma kunde ligga i timmar och läsa sagor för mig på kvällarna. Hon brukade säga att jag var hennes prinsessa, att hon inte hade någon annan i hela världen. När jag fyllde fem år hade hon bjudit minst tjugo personer, vi hade fest ute på gården, grillade korv och spett med köttbullar. Jag fick en helt ny cykel av henne, en röd ny cykel som var bara min. När jag gick och la mig på kvällen stod den bredvid min säng så jag kunde se den.

Mamma har ganska många kompisar, hennes bästis heter Maggan. Förut brukade de gå ut och dansa någon gång ibland. Då fick jag alltid vara hos tant Rut, hon är vår granne tvärs över gården. Tant Rut jobbar inte, hon är sjukpensionär, fast jag tycker inte att hon är sjuk, hon är helt vanlig liksom. Hon älskar att baka, jag tror att hennes semlor är de godaste som går att få tag på i hela Sverige. När mamma gick ut och dansade brukade tant Rut och jag spela skitgubbe eller finns i sjön, äta kakor eller semlor och lyssna på hennes jazzskivor. Hon har en gammeldags skivspelare. På den lägger hon stora svarta skivor, fulla av tunna spår. Så snurrar den runt och när tant Rut sänker ner en arm med en nål på så kommer musiken ut genom högtalarna. Den är fin hennes skivspelare och hon verkar älska den. Oftast fick jag lov att sova kvar, tant Rut tyckte det var bäst så. ”Så att mamma får sova av sig det värsta”, brukade hon säga. Då förstod jag inte vad ”det värsta” var för något, men det gör jag nu. Jag brukade gå hem någon gång kring lunchtid, mamma sov oftast fortfarande då. Hon luktade alltid så konstigt och så hade hon alltid huvudvärk. Men hon klev upp och var min vanliga mamma ändå. Oftast fick jag pizza till middag, eftersom det var det bästa mot huvudvärk.

En gång när hon varit och dansat kom hon inte hem på natten, så när jag gick hem dagen efter fanns hon inte där. Jag satt i trappen och väntade jättelänge, men hon kom inte. Till slut var jag så kissnödig att jag var tvungen att gå tillbaka till tant Rut för att låna toaletten. När hon förstod att mamma inte kommit hem och att jag väntat i flera timmar i trappen blev tant Rut arg. Hon ringde mamma på mobilen och skällde ut henne, kallade henne en massa elaka saker. Jag blev rädd att mamma aldrig skulle komma hem eftersom tant Rut var så dum, jag blev rädd för tant Rut också, hon hade aldrig varit så här konstig förut. Jag kröp ihop till en liten osynlig boll i hennes soffa och bara väntade på mamma. Tant Rut gick surt omkring och muttrade för sig själv.

-         Stackars barn, stackars unge, sa hon om och om igen.

Till slut kom mamma i alla fall. Då var hon trött och sur, drog mig hård i armen och sa till tant Rut att hon var en ”kärring”. Det gjorde ont i min arm och jag bad henne släppa. Det var som om hon inte lyssnade, hon bara drog iväg med mig hem till vår lägenhet. Hela dagen och kvällen var hon sur och irriterad på mig, fast jag inget hade gjort. Jag förstod inte varför. Min mamma hade aldrig varit så mot mig förut, jag blev väldigt ledsen och rädd för henne. Hon var så förändrad. Skrek åt mig och slamrade högt i köket när hon bryggda sitt kaffe. När jag råkade stöta till henne när hon höll koppen med det varma kaffet i, puttade hon undan mig och fräste argt.

-         Du gör mig galen unge, håll dig undan.

Jag fick bita mig i underläppen för att inte börja gråta den gången, en stor klump växte inne i min mage och jag smög tyst in på mitt rum och stängde försiktigt dörren efter mig. Det var första gången som Pincha kom och hälsade på hemma hos oss, där inne i min mage. Hon sa inget, bara låg där inne och spann som en katt. Det var jag som döpte henne till Pincha. Hur jag visste att hon skulle heta just det, vet jag inte. Jag bara visste det och hon sa inte emot mig. Hon tog bort rädslan lite genom att bara finnas där inne i mig. Det kändes som om mammas irriterade röst plötsligt lät lite mjukare. Hon fick mig att våga sova.

Jag befinner mej mitt i livet, det är vad jag tror i alla fall. Mamma tre gånger, gift med en fantastisk man och rätt nöjd i största allmänhet.
Det är nog så jag lättast kan beskriva mej själv. Tant... nej inte riktigt ännu. Ung i sinnet kan hålla tantåldern borta. Lätt till skratt och med en nyfiken blick ser jag mig om i min värld. Glädjs över det lilla, försöker att leva mina drömmar. Kanske inte alla, men jag är nog gammal nog för att vara realist.
Mitt i livet alltså... då kommer jag att dö vid 92 års ålder. Det känns bra.
När jag krasst blickar tillbaka ser jag en salig röra av glädje och sorg. Ett sammelsurium av misslyckanden som hand i hand går med allt underbart jag upplevt och åstadkommit. Vid min sida går han, min man, en klippa att vila mot när energin tryter eller bara för att. Han ger mej mer kärlek än jag förtjänar och jag tar emot den, tror på den och försöker ge lika mycket tillbaka.
Han gör mej stark, han gör mej trygg. Sen att jag tycker att han är snygg är väl kanske inget minus direkt.
Här är vi leende på min äldste sons student för ett par år sedan. Lyckliga och kära då, lyckliga och kära nu. Det är så alla borde få ha det.

Måndag morgon och huvudet fullt utav ord, alla slåss de med varandra om utrymme.
Natten har varit full av drömmar, konstiga märkliga drömmar som slungat mig utför bergväggar. fått mig att sväva. Allt damm, var kom allt detta damm ifrån? Hur kunde de bara ligga där och inte bbry sig om att ta bort det? Vilka var de? Drömmar...
Jag älskar dem. Hur märkliga de än är vill jag så gärna minnas dem när jag vaknar. Svetten rinnar utför ryggen vissa nätter, fasor utspelar sig på min närhinna. Jag vill ändå minnas dem.
Att drömma... Varför gör vi det?
Vad är det som händer i kroppen när vi drömmer?
Vakendrömmarna är något helt annat. Önskan om något nytt kanske, vetskapen om att jag kanske aldrig uppnår det. Vad spelar det för roll egentligen. Det är ju bara en dröm.
Men jag tror att vi behöver dem, drömmarna.
Den dag eller natt vi inte har dem kvar...
Vad händer med oss då?
Jag själv skulle nog gå under.
Just nu drömmer jag om våren. Hur jag ske kunna gå ut och sätta mig i solen. Tunna kläder och vinden som spelar i trädkronorna.
En enkel dröm. En som snart blir sann.
En bra dröm.

Naturens sötma lyser med sin frånvaro. Staden karga fasader i brunt som för mina tankar till en höstruskig eftermiddag som kontrastlöst fyller varje tomrum i mitt väsen. Ett tomrum av det slag som gör var sjungande själ stum och apatisk. Ett tomrum som fylls av allehanda monotona göromål.

Vi följer en strid ström av andra levande varelser i ett vakuum, mening och mål är att konsumera. Här hetsar vi så fram, butik efter butik i en kamp att hitta det som vi tror oss inte kunna leva utan. Alla dessa ting som ska göra oss så lyckliga och fyllda av tillfredställelse, göra oss kompletta och ack så eftertraktade. Ägandets kraft, makt och måste. Vi måste, måste, måste.

Så förs vi fram likt ett lämmeltåg, ansikten passerar obemärkta och ointressanta. Vi har inte tid att lägga någon av dem på minnet, inte ens jag. Men så stannar tiden till för blott en liten stund. Jag låter ögonen uppmärksamma, låter mitt inre beröras till den yttersta gränsen. Låter allt detta bilda ett frö, låter det gro sig frodigt och stort. Likt ett monument reser det sig inom mig. Finns nu planterat för att stanna, för att för all framtid påverka och beröra. Påverka men absolut inte förstöra. Ett frö som gör mig närvarande och medveten om hans vardag.

Ett ögonblick som aldrig kommer att glömmas bort, som för all framtid finnas i min svär, min själ och i mitt inre. Ett fotografi av en scen, ett minne. Han sitter lutad mot fasaden, lätt framåtlutad likt en liten skygg mus, kurande och osynlig. Ensamhetens onda drake stod likt en vålnad lutad över honom, hånfullt leende och granskande. Hundratals ben och designade jeans passerade endast en decimeter eller två från hans anlete. Obemärkt, oönskad och stötande. Små händer som försiktigt sträckte sig ut från hans magra kropp, en handflata mot skyn, en outtalad önskan om barmhärtighet och nåd. En önskan om att bli sedd kanske rent av älskad. En sådan ouppnåelig vision, att älskas i hans tillstånd, utan status och redan så glömd. Glömd för att aldrig mera minnas.

Han fångar min blick för att stanna. Mina frågor kväver mig nästan. Vem är han, denne vackre pojke? Ensam och smutsig. Ögonen speglar en allt för vuxen man i en pojkes kropp. En skogsmus blick, pepparkornsögon som bligar på mig, undrar vad jag vill. Har jag fredliga avsikter eller är min närvaro ett hån, en skymf till? Spenslig ar kroppen, de smala benen värms av ett par allt för tunna byxor, omoderna och fläckiga. Kylan sitter i hans knä och tvingar honom att dra ihop sin lilla kropp än mer. Så stannar en man, en lång tjock rock och handskar i skinn. Grova trendriktiga skor. Han stannar. Min vän blickar uppåt, ett hopp lyser i de små ögonen. Handen sträcks än längre ut, uppåt. Bedjande ser han mannen i ögonen. Så en huvudskakning och en ogillande blick. Ogillandet är belöningen för hans strävan efter att komma vidare i livet, för att bli sedd och för att orka kämpa. Kämpa mot sin dröm. Älska mig, en simpel dröm, bara älska mig. Så släpper mannen en guldpeng på gatan framför honom, en tia var hans lidande värt den här gången. En tia. Pojken sträcker sig framåt, tar sin allmosa och trycker den hårt i sin hand, ett bevis på att han finns, att någon sett honom. Han finns. Smutsig och grå, liten och ensam. Men han finns. Mannen fortsätter till andra sidan gatan, skyndar sig över och har redan glömt. Pojken är inte ens ett minne, han är glömd. Kanske han trots allt inte finns. Mannen skyndar, bilar stannar för hans framfart. Bukowskis, skyltfönstret fylld till bredden av silverstakar från ett svunnet sekel. Lystmäten står han kvar framför denna prakt och beundrar. Beskådar och åtrår med en dåres lust att tillfredställas. Han gör så en målmedveten entré, forcerar dörr och byggnad. Vill in vill ha, vill försäkra sig om sin klass, sin plats i samhället. Sin grad och rang, sitt självförtroende. Vad kan det vara värt. Vad kan krävas för hans välbefinnande denna gång. Kanske mer än en tia. Räcker en tia måntro, räcker det till för att han ska finnas?

Pojken sitter kvar, mannen är glömd, hans ansiktslösa anlete har suddats ut, tian är verklig, tian finns. Den håller han tryckt mot sin handflata. Ett par kronor till är allt som behövs för att räcka till en hamburgare, ett litet mål mat, något att stilla hungern med. Bara ett par kronor till. Bara ett par kronor till.

Jag går fram, sträcker ut min hand. Säger ingenting, bara visar att jag vill att han ska ta den. Jag vill att han ska lita på mig, låta mig hjälpa. Han ryggar tillbaka, han skyggar och drar sig undan. Vågar inte, vill kanske men vågar inte. Han är inte van. Inte jag heller. Vad menar jag med mitt försök att hjälpa, hur ska jag hjälpa? Vad har jag tänkt. Varför? Om jag ska sträcka ut min hand måste jag hålla honom kvar när han väl tar den. Jag kan inte släppa då, jag kan inte låta honom falla. Eller kan jag det? Den lille är van att falla, allt för van. Det är hans vardag att sitta där och förödmjukas inför allas ögon. Att falla är hans vardag. Vad vill jag med min allmosa, min hand? Så förstår jag hans skepsis och rädsla. Eller gör jag det? Hur ska jag kunna förstå, hur ska jag någonsin kunna sätta mig in i hans vardag, hans liv. Jag, skyddad och en av systemet. En som var dag sitter i mitt varma hem och lever ett fullständigt perfekt liv. Obekymrad över min morgondag. Hur ska jag någonsin kunna sätta mig in i hur han har det. Var sover han inatt? Vad äter han i dag? Vem värmer honom? Vem ser honom? Varför? Varför? Och framförallt hur, vad hände? Vem stal ditt liv du lille, du vackra barn utan framtid? Så ensam så sorgsen men ändå med ett hopp inom dig. Jag ser ditt hopp i dina bruna ögon. Jag vet att ditt hjärta slår i ditt lilla fågelliknande bröst, slår för en framtid som du kanske får.

Min hand är alltjämt utsträckt, undvikande tittar du åt ett annat håll. Skärmar dig från mig. Rädd. Så böjer jag mig ner, ställer mig på knä framför dig du lilla barn. Ser på dig och frågar om du vill ha min hjälp, frågar vem som älskar dig. Du ser på mig med din skrämda blick, drar ihop kroppen likt en igelkott, taggarna spetsar mig en efter en. Smärtan som din rädsla ger mig gräver sig in i min buk, river runt bland de inre organen och orsakar en oreda som borde mana mig till flykt. Mina knän är redan kalla av den kyliga trottoaren. Den drar sig in genom mina moderna rena jeans, fläckar min image. Jag står kvar, försöker gång på gång att dra dig ur ditt skal. Så ser jag dina tårar, varma och stora faller de över din kind. Din modfällda blick möter min och från en regnig himmel lyser plötsligt solen klart för bara mig. Du ser äntligen på mig. Så sträcker jag åter ut en hand, vidrör och jag ler. Barnet ler, jag ser. Vi ser varandra. Han litar på mig för en stund, vågar släppa in mig en bit i sin värld. Vågar våga. Kanske ingen av oss vet vad det innebär, inte nu och inte här, men vi vågar.

Mannen kommer ut från Bukowskis igen, en stor prasslade papperspåse tynger hans hand. Skyltfönstret är tomt. Silverstakarna är försvunna. Mannen ler, han är lycklig. Vad skönt att han är lycklig.