Precis en månad kvar
Snart är det dags igen, tid att fira jul...
Jag sitter och tittar ut på en trädgård i brunt, inte en snöflinga så långt ögat kan nå.
Ute är det 9 grader varmt och för mindre än en timma sedan öste regnet ner.
Vår grusväg är lerig och det spelar ingen roll hur ofta jag tvättar bilen, så är den alltid lika smutsig ändå.
Så värst vintrigt känns det ju inte direkt.
Jag minns min barndoms jular, där hemma i Kangosfors i Tornedalen. Lainioälvens is låg tjock och vi byggde grottor i de stora snövallarna ute på gården. Bakom huset var trollskogens granar tyngda av snön och månen lyste klar i den kalla natten.
Vi paltades på med lager efter lager av varma kläder och Lovikkavantarna var snabbt hoptovade av allt snöbollsknådande.
I köket stod mormor och alla mostrar och ordnade med julmaten, klappar låg under granen och hela släkten var på plats. Huset var mer än fullt eftersom vi är en stor släkt med många glada människor.
De jularna var något alldeles speciellt, jag saknar dem.
Klapparna var ofta hemmagjorda. mormors hemsydda klänningar eller stickade strumpor, ritblock och nya kritor. kanske en låda fylld av filmisar eller en ask med förtryckt broderi.
Maten och det exklusiva i att få dricka julmust eller hemgjord svagdricka. Alla lekar i källaren, alla hemlisar och våra föreställningar som underhöll de vuxna timme efter timme.
Alla skratt, dessa hjärtliga skratt...
Men det var då det...
Hur blir julen i år? Kommer snön att ligga tjock på taken som förra julen?
Kommer det att vara kallt och krispigt?
Med åren har jag tröttnat på att fira jul, tröttnat på klappar som ska vara så många, så dyra och ofta helt onödiga. Jag gillar inte det traditionella julbordet med skinka och köttbullar.
Jag avskyr stress och hets.
Att det bara ska vara på ett speciellt sätt. Vem har bestämt det...
Jag har blivit en bakåtsträvare.
I min värld firar jag gärna jul, visst. Men på mitt sätt.
Jag vill ha min familj omkring mig, gärna mina vänner också.
Det viktiga är att ingen är ensam, övergiven och utanför. Jag avstår gärna från klappar helt och ger mina barn en upplevelse istället, inget fassionabelt, bara något vi kan göra tillsammans.
Jag vill ha lugn och ro. Glada skratt och många kramar.
Jag önskar mig en lycklig familj och mera omtanke om varandra oavsett vem du är och var du bor.
Jag önskar mig en riktigt GOD JUL, på riktigt, inte bara snack!
Snö
Varje liten flinga är unik. Den har sin egen storlek, form och utseende.
Precis som vi.
Varje liten människa är unik. Vi har alla vår egen storlek, form och utseende.
Varje flinga föds ur vattnet, formas och utför sin egen resa. Möter olika öden i sitt liv. Beundras och älskas av många. Föraktas och baktalas av andra. Den bidrar till skönheten med sin vithet på maken. Virvlar runt och roar. Den formas av händer, den trampas av fötter och den smälter obönhörligen bort och blir till slut ingenting annat än en våt fläck. Så förångas den, återvänder så småningom till sitt moln och återskapas. Flingan har sitt kretslopp.
*
Varje männiksa föds ut från vatten, formas och utför sin egen resa. Möter olika öden i sitt liv. Beundras och älskas av många, föraktas och baktalas av andra. Vi bidrar alla med någon form av skönhet, en del från insidan en del från utsidan. De flesta av oss virvlar runt en tid i vårt liv och roar.
Så formas vi sakta av händer och trampas till av fötter. Vi åldras och tynar så småningom bort.
Men återvänder vi till vårt moln och återskapas?
Flingan har sitt kretslopp, har vi?
Är det först där som vi sklijer oss från varndra?
Njut stunden
En krispig morgon, rosorna på kinderna kom fort och på tuvorna i skogen låg forsten likt skimrande kristaller. Himlen var klarblå och inte en vindpust kändes i håret. Tystnaden bröts stundtals av ljudet från landsvägen långt borta. Bussen som passerade och en och annan personbil. Fåglarna som morgonpigga drillade och sjöng. Okopplad sprang han fram och tillbaka, sniffade länge på intressanta mossbeklädda stenar. tappade bort mig och såg sig lite förvirrat omkring. Var är min matte? Så satte han fart, med sina ludna öron fladdrande och tungan hängande som det enda avbrottet mot allt det bruna, kom han ångande. Långa språng över stock och sten, livsglädje och valpigt bus i ögonen. Så kom vi ut genom skogens sly och träd, ner mot vattnet. Havet låg framför oss spegelblankt och stilla, inte en krusning spräckte dess perfektion. Solen som lekte på ytan och bländade mig. I fårhagen stod de paranta damerna och åt av dagens hö, de tittade ointresserad upp på Freddie, så sänkte de sina huvuden ner till sitt skrovmål igen. Han var inget hot. Jaså den där tönten igen, såg de ut att tänka. Han rusade ner till bryggan, sprang från hörn till hörn. Såg sig om för att bekräfta att det var okej med mig. så blev han stilla, sträckte upp sitt huvud mot solen och bara stod där. Han såg ut att njuta av stunden. Stunden av hans stillhet var inte lång, men den var vacker att beskåda. Hans njutning, hans glädje över att bara få stå där, fri och lycklig.
En morgon att minnas, att lägga in i banken av värdefulla stunder.
Min stund med min Freddie. Min skatt...
Barn är oslagbara
I 22 år har jag haft förmånen att vara mamma till världens bästa barn. Självklart kom de inte alla på en gång :0)
Satt och bläddrade lite i gamla bilder och hittade dessa.
Tänk vad små dom var, riktiga pyttingar...
Runt min hals hänger en av BRIS smycken, på det står orden "Barn är oslagbara"
Jag älskar tvetydigheten i deras budskap. mina är oslagbara. det finns ingenting bättre än dem.
Det finns inget på jorden som jag värdesätter så mycket som mina ungar.
All den glädje de ger mig, alla skratt jag har upplevt med dem.
Visst driver de mig till vansinne emellanåt, självklart, det gör alla barn.
Men det finns inte en dag, ett enda ögonblick jag skulle velat vara utan.
Ofat funderar jag över vad det ska bli av dem, vilka de kommer att vara som fullvuxna.
Kommer vi alltid att ha vår fina kontakt och samhörighet...
Den som lever får se. Men jag tror det. Jag tror på vår öppenhet mot varandra. Vår acceptans av varandra.
Vår ömsesidiga respekt och kärlek.
Jag är lyckligt lottad som har dem.
Så driver mina tankar iväg till smyckets andra mening.
Tänker på alla de barn som får uppleva förnedring, slag, ondska, förtryck, fattigdom och svält.
Alla de barnen är också oslagbara.
Tänk om världen kunde börja om på ny kula och alla dessa barn fick vara så oslagbara som mina barn är.
Missförstå mig rätt... alla barn är oslagbara. Men så höjer den vuxne, eller den onde sin hand och slår.
Tänk alla spår det sätter, alla våndor dessa barn måste bära med sig hela sina liv.
Något inom mig skulle vilja kunna vara deras skyddande ängel.
Så säger en del...
Men världen ser ut så här, det går inte att ändra på...
Är det verkligen så illa?
Tänk bara om vi alla...
Alla vi vuxna tog vårt ansvar, gav alla barn kärlek.
Gjorde att alla barn fick vara oslagbara...
Svårare än så är det ju faktiskt inte.
Eller är det det???
Lissabon
Måndag eftermiddag satte vi oss på Lufthansas flight till Munchen, sen vidare till Lissabon för några dagar.
Bara min man och jag. Det var länge sedan sist.
Vi checkade in sent. Jag tror klockan hade hunnit bli nästan midnatt. Så det blev ingen middag på fina dukens restaurang, Ingen öl i baren runt hörnet eftersom det ösregnade. Det blev en tidig kväll och bara varndras sällskap. När man bor ute på landet, och är van att somna in till tystnaden och kompakt mörker, blev det ett skådespel att bara ligga där och lyssna till trafiken, regnet och utryckningsbilar med höga sirener, mannen som bodde i rummet intill och snarkade så högt att hela hotellet skakade.
Tisdagen visade sig vara en helgdag, alla helgon antog vi...
De flesta butikerna var stängda och himlen mulen. Låter kanske tråkigt... inte alls.
Vi storsade omkring, njöt av sällskapet och ganska god mat. Satte oss nere vid havet och vilade trötta fötter.
Så mycket vi hade att prata om, så varm hans hand var att hålla i. Allt var så lugnt.
Redan när vi åkte iväg bestämde vi oss för att inte köpa med oss en guidebok över staden, inte engagera oss i sevärdheter och turistattraktioner.
Han fick vara min attraktion.
Så vi har ingen aning om vad vi sett, vilka gator som tidigare trampats av vem eller vilka historiska händelser vi inte vetat om.
Men jag vet hur min man mår igen, vad han tänker och känner. Jag älskar hans skratt och hans härliga miner.
Hans nya ord under de här dagarna har varit "Vad ska vi shoppa nu?"
För visst öppnade affärerna, visst shoppade vi till slut. Visst åt vi jättegott på Hard Rock och drack alldeles för många drinkar.
Visst älskade vi varandra och med varandra.
Kanske saknade jag ungar och hundar lite... men helt ärligt var det bara så skönt att slippa allt i vardagen och bara vara med honom.
Någonstans där inne hade jag nästan glömt bort hur mycket han tillför i mitt liv, hur viktig han är.
Hur bra vi mår tillsammans han och jag.
Sen kan jag bara avsluta med att tala om att Lissabon är en väldigt vacker stad, väl värd att resa till.
Ciao
