skrivklådan

Han ser väl inte så farlig ut! Eller??
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så mycket hopp igen. Inte efter att jag, i mitt tycke, provat allt.
Varje morgon under så lång tid har jag vaknat och önskat mej en annan kropp, en utan värk.
Jag har längtat efter att kunna röra mej obehndrat och efter att orka åtminstone med vardagen. Allt det där vanliga som man alltid orkat med innan.
Jag har hört läkare säga att de inte finns något mer att göra, att jag får lära mej att leva med smärtan. Käka piller och få kortisonsprutor.
Vad är det för liv?
Jag älskar att träna, röra på mej och att ta i lite extra. Jag vägrar lägga mej platt och lyssna till dem. Ligg där själva och värk sönder om ni nu tycker det är så kul.
Byt jobb, fick jag höra. Hitta på något annat som du kan göra TROTS värken.

Så kom jag till Mårten... Naprapeten som lyssnar, undersöker och funderar. Han sätter värken i samband med mina skador på kroppen. Han frågar, trycker på ställen som får mej att skrika rakt ut. Ställen där ingen läkare ens undersökt mej.
Så sätter han igång, plockar fram sina nålar, långa och skräckinjagande. Jaha, tänker du, hon går på akupunktur...
Men det gör jag inte, det är inte akupunktur. Det har jag provat åxå, det går inte att jämföra med Mårtens nålning...
Hans nålar har fått mej att uppleva en helt ny sorts smärta, eller kanske den ska klassas som tortyr.
Jag sa till honom igår när jag gick därifrån; jag vet inte hur jag ska förklara för andra vad det är du gör.
Jag vet vrkligen inte hur jag ska sätta ord på det.
Nålarna sticker han in i nerver, muskler och Gud vet allt, långt in trycker han dem. Rakt på kärnan för smärtan. Retar igång den och (förlåt Mårten) gottar sej i min reaktion. Hur jag skriker, vrider mej för att komma undan och hur musklerna drar ihop sej i kramper. han sticker in nålarna och letar efter min smärta, punkterar den och får den att minska. Han sätter allt i samband med varandra, ser hur diskarnas skador orsakar nervernas och musklernas reaktioner. Ett detektivarbete.
Så gör han vad en vanlig naprapat gör åxå. Mjukt och målmedvetet lättar han på allt det som sitter fast, rätar ut och får mej att känna mej minst ett par cm längre för vaje gång. Släpper på diskarnas tillplattade lägen och ger min kropp det syre den så länge längtat efter. LÄgger allt till rätta och låter muskler och nerver slippa ta allt. Så låter han min kropp vila.
Han får mina domningar att försvinna, mina nätter att bli fyllda av djup sömn och mitt hjärta att le. Han har på bara ett par veckor hjälpt mej på ett sätt som ingen annan kunnat under flera år.
Visst låter jag nästan religiös...
Jag är det åxå.
Han ger mej nämligen hoppet tillbaka och mitt liv.
Efter hans behandlingar kommer alla möjliga symtom. Yrsel, stickningar, illamående, huvudvärk och trötthet.
Men sen... sen kommer känslan, den där känslan jag längtat efter. Smärtfrihet
Jag är nästan smärtfri.
Från att ha haft värk i hela kroppen så länge är det knappt jag nu kan fatta att den är nästan borta. Jag kan knappt fatta hur ont jag haft och absolut inte hur jag har stått ut med den.

Så dagens blogg är helt enkelt ett stort TACK till Mårten och också Joel Fries som satte mej i kontakt med honom. <3
Era metoder får säkert många att lyfta frågande på sina läkarögonbryn (Joel är läkare, fast utan de lyfta ögonbrynen av skepsism) Men det ni gör hjälper.
Det gamla ordspåket får ny betydelse när det sätts i samband med Mårten.

ONT SKA MED ONT FÖRDRIVAS