skrivklådan

En vis man sa till mmig en gång; Se inte naturen, känn den.
Tänk så rätt han har. Tänk så vis han var.
Jag har påbörjat en kurs i mindfulness, där vi ska lära oss att gå när vi går, stå när vi står och känna in oss själva.
Det är härligt att komma i kontakt med sig själv på det sättet.
Kanske upplever jag det som lite väl flummmigt, tyvärr...
Vår kursledare talar till oss som om hon är smått drogad,,, det stör mitt öra.
Allt kan man säga på olika sätt, våra formuleringar spelar en väldigt stor roll.
För att fånga mig själv behöver jag inte vara i någon slags nirvana. För att stressa av måste jag inte "bara vara i mig själv"
Jag är i mitt liv, i min omvärld och i min vardag hur jag än vänder och vrider på allt.
Mycket av det vi lär oss tar jag till mig, det gör jag verkligen. Kursen har fått mig att tänka till, reflektera över hur jag är som människa. Mycket är verkligen givande.
MEN
För mig är naturen min meditation. Där kan jag bara vara, insupa alla dofter och färger. Känna vinden och lyssna till alla ljud. I skogen är det aldrig tyst. Havet tiger aldrig still. Regnets väta renar mina tankar och mina steg.
Hur tung en dag än har varit finns den där, kravlös och välkomnande. En stund räcker, inga ord behövs. Att ströva i naturen är mindfulness. Det är gratis och det är avstressande.
Jag kan tänka på alla som flaxar runt, förverkligar sig själva och sina barn. Kanhända gör jag det också, eller gjorde i alla fall.
Så betalar de en smärre förmögenhet för att hitta tystnaden i sig själva till slut. Strävar efter att stressa av, att verkligen bara leva.
Kanske skulle vi införa friluftsdagar för gemene man. Tvinga alla ut i skogen.
En ljum höstdag, med en korg på armen och alla doftsinnen på helspänn. Ögonen som granskar marken och glädjen som sprider sig i kroppen när de står där framför näsan på oss. Kantarellerna. De vackra stenarna eller den oslagbara vyn som öppnar sig framför ögonen runt kröken. Ljuden av ett rådjur som springer upp. Koltrastens sång. Allt vi skyndar förbi, allt vi missar i vår brådska.
Kanske skulle vi kunna... vara barnet i oss alla igen...
Mitt råd till alla är att trots att du inte egentligen har tid, ta dig den. Gå in på en knölig stig och bara känn stegen i dina fotsulor. Njut av barren som mjukt bjuder dig att gå ytterligare en bit in. Sätt dig ner och bara lyssna. Stanna upp.