skrivklådan

Jag var tonåring när Mel Gibson slog ogenom stort i Sverige med sina Mad Max filmer.
Han trillade in i mitt hjärta med buller och bång. Jag satt där i biofåtöljen å tindrade med ögonen. Han var den snyggaste mannne som Gud skapat, tveklöst.
Blicken hade det rätta suget och håret vindrufsigt (läs stylat) Hans coola bilar, kläder och bootsen som var något jag aldrig skulle se på en annan levande varelse.
Han hade allt...
Tuff, ball, stenhård och ändå helt...
Vad var väl en bal på slottet.
Jag drömde om att en dag få träffa denne man...
Hans filmkarriär blev min drog.
Tror jag sett ALLT han gjort, inte missat minsta lilla Hamlet eller Breaveheart.
Så när min förste son kom, tja vad skulle han kunnat heta annat än MAX.
När nummer två kom...
Nej, det blev tvärstopp, hans pappa kunde inte tänka sig en son som skulle heta MEL...
Det blidde en Albin istället.
Nu 30 år senare och många timmar i biosalongen och framför TV:n senare.
Hur är det med kärleken till denne ikon idag??
Han är gammal, sliten, nersupen i perioder och föraktad av många inom filmindustrin.
Tja, jag är obotlig...
Hoppas att han ska göra fler filmer, att jag ska få se hans rynkiga ansikte på bioduken många gånger till.
Mina vänninor suckar åt mig, fattar inte vad jag kan se hos honom...
Vad spelar det för roll.
Gammal kärlek rostar aldrig!
Det bara är så.
Å ni som inte sett Hamlet med Mellan, gör det!
Tjingeling