Mårten Prosell
Han ser väl inte så farlig ut! Eller??
Jag trodde aldrig att jag skulle känna så mycket hopp igen. Inte efter att jag, i mitt tycke, provat allt.
Varje morgon under så lång tid har jag vaknat och önskat mej en annan kropp, en utan värk.
Jag har längtat efter att kunna röra mej obehndrat och efter att orka åtminstone med vardagen. Allt det där vanliga som man alltid orkat med innan.
Jag har hört läkare säga att de inte finns något mer att göra, att jag får lära mej att leva med smärtan. Käka piller och få kortisonsprutor.
Vad är det för liv?
Jag älskar att träna, röra på mej och att ta i lite extra. Jag vägrar lägga mej platt och lyssna till dem. Ligg där själva och värk sönder om ni nu tycker det är så kul.
Byt jobb, fick jag höra. Hitta på något annat som du kan göra TROTS värken.
Så kom jag till Mårten... Naprapeten som lyssnar, undersöker och funderar. Han sätter värken i samband med mina skador på kroppen. Han frågar, trycker på ställen som får mej att skrika rakt ut. Ställen där ingen läkare ens undersökt mej.
Så sätter han igång, plockar fram sina nålar, långa och skräckinjagande. Jaha, tänker du, hon går på akupunktur...
Men det gör jag inte, det är inte akupunktur. Det har jag provat åxå, det går inte att jämföra med Mårtens nålning...
Hans nålar har fått mej att uppleva en helt ny sorts smärta, eller kanske den ska klassas som tortyr.
Jag sa till honom igår när jag gick därifrån; jag vet inte hur jag ska förklara för andra vad det är du gör.
Jag vet vrkligen inte hur jag ska sätta ord på det.
Nålarna sticker han in i nerver, muskler och Gud vet allt, långt in trycker han dem. Rakt på kärnan för smärtan. Retar igång den och (förlåt Mårten) gottar sej i min reaktion. Hur jag skriker, vrider mej för att komma undan och hur musklerna drar ihop sej i kramper. han sticker in nålarna och letar efter min smärta, punkterar den och får den att minska. Han sätter allt i samband med varandra, ser hur diskarnas skador orsakar nervernas och musklernas reaktioner. Ett detektivarbete.
Så gör han vad en vanlig naprapat gör åxå. Mjukt och målmedvetet lättar han på allt det som sitter fast, rätar ut och får mej att känna mej minst ett par cm längre för vaje gång. Släpper på diskarnas tillplattade lägen och ger min kropp det syre den så länge längtat efter. LÄgger allt till rätta och låter muskler och nerver slippa ta allt. Så låter han min kropp vila.
Han får mina domningar att försvinna, mina nätter att bli fyllda av djup sömn och mitt hjärta att le. Han har på bara ett par veckor hjälpt mej på ett sätt som ingen annan kunnat under flera år.
Visst låter jag nästan religiös...
Jag är det åxå.
Han ger mej nämligen hoppet tillbaka och mitt liv.
Efter hans behandlingar kommer alla möjliga symtom. Yrsel, stickningar, illamående, huvudvärk och trötthet.
Men sen... sen kommer känslan, den där känslan jag längtat efter. Smärtfrihet
Jag är nästan smärtfri.
Från att ha haft värk i hela kroppen så länge är det knappt jag nu kan fatta att den är nästan borta. Jag kan knappt fatta hur ont jag haft och absolut inte hur jag har stått ut med den.
Så dagens blogg är helt enkelt ett stort TACK till Mårten och också Joel Fries som satte mej i kontakt med honom. <3
Era metoder får säkert många att lyfta frågande på sina läkarögonbryn (Joel är läkare, fast utan de lyfta ögonbrynen av skepsism) Men det ni gör hjälper.
Det gamla ordspåket får ny betydelse när det sätts i samband med Mårten.
ONT SKA MED ONT FÖRDRIVAS
Med naturen som meditation
En vis man sa till mmig en gång; Se inte naturen, känn den.
Tänk så rätt han har. Tänk så vis han var.
Jag har påbörjat en kurs i mindfulness, där vi ska lära oss att gå när vi går, stå när vi står och känna in oss själva.
Det är härligt att komma i kontakt med sig själv på det sättet.
Kanske upplever jag det som lite väl flummmigt, tyvärr...
Vår kursledare talar till oss som om hon är smått drogad,,, det stör mitt öra.
Allt kan man säga på olika sätt, våra formuleringar spelar en väldigt stor roll.
För att fånga mig själv behöver jag inte vara i någon slags nirvana. För att stressa av måste jag inte "bara vara i mig själv"
Jag är i mitt liv, i min omvärld och i min vardag hur jag än vänder och vrider på allt.
Mycket av det vi lär oss tar jag till mig, det gör jag verkligen. Kursen har fått mig att tänka till, reflektera över hur jag är som människa. Mycket är verkligen givande.
MEN
För mig är naturen min meditation. Där kan jag bara vara, insupa alla dofter och färger. Känna vinden och lyssna till alla ljud. I skogen är det aldrig tyst. Havet tiger aldrig still. Regnets väta renar mina tankar och mina steg.
Hur tung en dag än har varit finns den där, kravlös och välkomnande. En stund räcker, inga ord behövs. Att ströva i naturen är mindfulness. Det är gratis och det är avstressande.
Jag kan tänka på alla som flaxar runt, förverkligar sig själva och sina barn. Kanhända gör jag det också, eller gjorde i alla fall.
Så betalar de en smärre förmögenhet för att hitta tystnaden i sig själva till slut. Strävar efter att stressa av, att verkligen bara leva.
Kanske skulle vi införa friluftsdagar för gemene man. Tvinga alla ut i skogen.
En ljum höstdag, med en korg på armen och alla doftsinnen på helspänn. Ögonen som granskar marken och glädjen som sprider sig i kroppen när de står där framför näsan på oss. Kantarellerna. De vackra stenarna eller den oslagbara vyn som öppnar sig framför ögonen runt kröken. Ljuden av ett rådjur som springer upp. Koltrastens sång. Allt vi skyndar förbi, allt vi missar i vår brådska.
Kanske skulle vi kunna... vara barnet i oss alla igen...
Mitt råd till alla är att trots att du inte egentligen har tid, ta dig den. Gå in på en knölig stig och bara känn stegen i dina fotsulor. Njut av barren som mjukt bjuder dig att gå ytterligare en bit in. Sätt dig ner och bara lyssna. Stanna upp.
Tro hopp och kärlek
Det finns en mening med allt som händer i våra liv, det är jag övertygad om.
Är hon kristen? tänker säkert flera av er nu.
Kanske det, jag vet inte själv om jag vill sätta en ettikett på mig själv.
Gud i himmelen eller Jesus den barmhärtige... är det verkligt? Ingen aning alls.
Men på något tror jag. Det finns något som jag kan luta mig mot, förlita mig till och att hålla i handen.
Jag böjer inte huvudet i bön... nopp, icket. Jag går inte till kyrkan mer än på bröllop, dop och begravningar.
Men jag vet att jag inte är ensam.
Så vad tror du på då människa????
Jag tror på att mina döda kära finns där ute någonstans, de ser och hör mig. De värnar om mig och kanske låter det mysko, men jag tror verkligen att vi en dag kommer att ses igen. I ett annat liv.
Har du aldrig själv haft en övertygelse om att du träffat en människa förut. Att hon eller han är bekant. Att ni känner varandra.
Har du aldrig haft en känsla av att någon du älskat och mist finns nära, att du hör dem eller kanske till och med ser dem.
Det har jag.
Jag träffar ofta min döde pappa. I ett tillstånd av vakenhet och drömmande sitter han vid min sida, pratar med mig och håller min hand. Alltid är han klädd i sina favoritkläder och alltid är han så glad och varm som bara han kunde vara.
Han berättar hur han har det, att han ser oss och så påminner han alltid mig om hur viktigt det är att jag tar hand om mamma. Han brukar peka på henne, hur hon går utanför ett staket, på en plats där han inte kan nå henne. Han pekar på henne och ser ledsen ut. Som om han önskade att hon kunde se honom, höra honom och känna honom som jag gör.
Varje gång jag "vaknar" och minns hans ord, då känns livet bra. Saknaden efter honom är stor trots att det gått 13 år sedan han lämnade oss, men jag är glad. lycklig över att veta att han finns där ute någonstans. Att han har det bra.
Humbug tänker du kanske. Var så god. Du får tänka vad du vill, tro vad du vill. Och det får jag med.
Jag tror att allt som händer oss har en mening, att det är ett spår som vi ska följa. Allt som händer runt oss kan vi påverka. Allt vi gör kan vi styra. Vi kan lita på oss själv och vår omvärld, plocka guldkornen och utvecklas.
Men visst kan vi blunda också, sätta käppar i hjulet för vårt öde. Spärra vägen för meningen med livet.
Vad jag försöker säga idag är väl att jag tycker vi ska bromsa, tänka inåt och tro.
Tro på oss själva, ha tillit till varandra och våra önskningar.
Följ dina drömmar och visa kärlek till dig själv så kommer allt annat att lösa sig.
Ta dig ut ur situationer som hotar och hindrar dig.
Lämna det som gör dig ledsen.
Du har bara ett enda liv just nu, värna om det. Det är ju faktiskt bara du som kan det.
