Red Hot Chili Peppers
Albin, min son, talade om för mig i helgen att grabbarna kommer till stan.
Så idag bokade jag biljetterna.
Red Hot Chili Peppers...
Älskade av mig sedan länge.
Har lyssnat på deras musik under hur många evigheter som helst och aldrig tröttnat. Det är så med vissa artister. De fastnar och förblir. Man är dem trogna år efter år.
Nirvana är också en av dem, Neil Young en annan. Dessa gubbar håller liksom (Saknaden efter Kurt Cobain försvinner aldrig ur mitt hjärta, allt förändrades med hans död). En del de gör är skit, en del är bra, men de håller ändå.
Så den 12 oktober ska jag med glädje åka in till globen, inta min plats på läktaren och bara njuta.
Kommer nog att sjunga med i texterna och vråla som en annan groupie, men vad gör det...
På konsert är alla evigt unga.
Även killarna på scenen. (Tror de i alla fall.)
=0)
Ro att skriva
Just nu är varje bokstav en brottningsmatch. varje litet ord som jag präntar ner får jag kräva djupt efter. Handlingen i den påbörjade boken är glasklar, ändå är det en strävan mot lusten att plötsligt städa ur garderoben eller byta jord i mina få krukväxter.
Jag vill skriva, det är ju det jag verkligen vill. Så kommer demonen, den där lille jäkeln som sätter sig i mitt knä och säger att det inte duger. Att det inte blir bra. Att jag kan bättre om jag skjuter allt framför mig.
Kritiskt läser jag om och om igen varje rad. raderar och börjar om. Fastnar och suckar högt för mig själv.
När mina självkritiska ögon blir allt för vassa, det är då det är dags att gå ut i köket. Göra en stor mugg med kaffe och rulla axlarna framåt, bakåt och framåt igen. Sträcka ut de lite ömman nackmusklerna och fylla lungorna med nytt syre.
Så sätter jag mig igen, knattrar på mellan tangenterna och låter bli att läsa. Bara skriva...
Valpen tar det med ro. Han sover på mina fötter, snarkar ljudligt och sucka lite drömmande emellanåt. Jag tror att han vet att jag kan. Jag tror att han vill att jag ska fortsätta.
Där ute öser regnet ner utan uppehåll. Huset är tyst och tomt på famlijemedlemmar. Allt är fridfullt, jag har inget att skylla på. Jag har ro för att skriva, nu ska jag bara finna min skrivarro. Lyssna inåt efter nästa ord, efter nästa mening eller fras. Lyssna efter huvudpersonens nästa drag. Sen är det ju bara att plita ner det. Det är ju faktiskt inte svårare än så. Eller är det?
Syskonkärlek
Jag har tre bröder, alla så olika varandra. Min relation till var och en av dem är på sitt alldeles egna sätt.
Så har det alltid varit och så får det allt förbli.
I går kväll träffade jag min storebror Ronnie. Det var väldigt länge sedan sist som vi satt på tu man hand och bara pratade.
Alltid när vi ses är det tillsammans med familjen. Hans fru eller min man. Aldrig själva. Visst det är väl också bra. Men det var ändå med ett leende på mina läppar som jag åkte tillbaka hem i går kväll.
Jag älskar honom när han är själv. När det inte finns något annat som stör. Det är den Ronnie som jag verkligen saknar. Visserligen är han en vuxen man, har ett vuxet jobb och vuxna åsikter och bekymmer. Men när vi är själva är han bara min bror. Då syns han, då hörs han och då kommer han till sin rätt.
Under vår gymnasietid var vi tightare än de flesta syskon. Vi verkligen delade allt med varandra. Visste allt om vad den andre tyckte och tänkte, kände eller ansåg. Vi var de absolut bästa vänner. Vi delade lägenhet och vänner, vi delade skratt och hyra. Vi delade allt. Så fortsatte det även efter att vi bodde på varsitt håll.
Han var min vän och bundsförvant.
Så kom livet in, ungar och äktenskap. Så kom något emellan... Gud vet vad eller varför, men något kom emellan oss och detta något har stått kvar. Något har haft olika gestalter, skepnader och platser.
Eller var det bara så att vi blev vuxna? Vad vet jag.
Tomt blev det i alla fall. Väldigt tomt.
Han är inte typen som ringer stup i kvarten och babblar, det har han aldrig gjort. Han är inte typen som bjuder in eller delar med sig av sitt inre. Han kanske är lite hemlig... men inte när vi är själva.
Då slungas jag tillbaka till våra tonår, då vet jag att han finns kvar. Att han fortfarande är där inuti. Den där brodern som jag älskat så mycket genom alla år. Den där brorsan som jag hittat på så mycket kul med. Han är där. Han är där och allt det varma i honom finns kvar. Det har mognat lite. Men det har förhoppningsvis mitt inre med.
Så trots att regnet just nu öser ner utanför mitt fönster skiner solen ändå.
Så älskade bror, en stor kram på dej och tack för en trevlig kväll. Det gör vi om.
Sommar
Sommar för mig är lycka.
Jag älskar den värmande solen och allt som växer.
Doften av rosor, kaprifol och det vackraste som finns, pioner. Bara att se dem gör mig glad.
Vattnet som tillåter skogen att spegla sig och beundra sin egen skönhet.
De ljumma vindarna som torkar håret efter ett dopp i havet.
Lammen som växer i hagen och rådjurens småttingar som på vingliga ben lär sig hitta föda tillsammans med sina ståtliga mammor.
Doften av grillat, smaken av färska örter från min egen trädgård.
Min dotters kojbygge i skogen och att tvättberget plötsligt blir en bråkdel av vad det brukar vara.
Jag älskar att sitta och bara tänka, ligga i hängmattan med en bok.
Sommaren får stela muskler att slappna av, solrynkorna runt mina ögon att bli mer markerade.
Åskvädren som kommer i sitt bullrande majestät och regnet som sköljer bort allt damm och gör luften lätt att andas.
Men mest av allt älskar jag att gå barfota.
Känna marken under mina fotsulor och sanden som kramar runt tårna.
På sommaren får allt nytt liv, så även jag.
Ha en underbar sommar, glöm inte att njuta.
Sakta av och andas djupt.
Blunda och lyft hakan upp mot solen. Låt den smeka dina kinder gyllene.
Släpp vardagen för en stund och bara var. Det är du värd. Jag också.
Bonus
Höj vår lön
De skriker högt
Bandet kanske stannar
Makt till folket
Det går trögt
A-kassan vi förbannar
Massan som förtvivlat sträva
Massan de som jobbar på
Vanliga som hoppet tappar
Alla de som sliter så
Höj min lön
Han skriker högt
Ge mej massor mera
Bonusar och tjänstelyft
Se så stort jag kan prestera
Värd långt mer än liten svenne
Värd vartenda dyft
Ingenting att ignorera
Ge den stackarn lönelyft
Små miljoner är för lite
Ack och ve han jobbar så
Ledamot som vi behöver
Hans insats, allt det hänger på
Halleluja pris ske Gud
Slipsen han nu knyta
Se på mammon
Se hans brud
Våga kedjan bryta
Finkänsligt han proklamerar
Höj min lön
Det är jag värd
Alla bolagsstämmor
Allt de kräver
Höj min lön
Så blir jag vackert fet och närd
BMW men också Porsche
Villa stor på skärgårdsö
Men snälla nån
Det görs för folket
Utan bonus kan han dö
Anna-Karin fixar natten
Sliter hårt i korridor
Ofta hon får byta vatten
Semesterveckor sent i vår
Grundlönen på 17,000
Räcker ej
Långt därifrån
Skurar bort de värsta spåren
Finansmans skrivbord
Vilket hån
Missunnsamhetens ringa makt
Besvikelsen är och känns så påtaglig att den gör ont. Att den liksom gror in i mitt inre och skär sönder. Det kanske är överdrivet känsligt, visst... men varför måste människan vara så elak och provokativ? Varför har en del av oss detta behov av att med spott och spe kränka andra?
Hur fungerar man som människa när det enda man har att säga är något nedlåtande, gärna med ett hånskratt eller menande underton. En arrogans.
Jag har gång på gång fascinerats över detta.
Bara för ett par dagar sedan var det så dags igen. Denna gång av personer som bjudits in i mitt eget hem.
Hånfullt och utan en aning om vad de spottade omkring sig gav de sina synpunkter på vårt sätt att vara. Fick det att låta som om jag förtofflade min man. Att vi inte var jämlika, att vi inte riktigt själva såg hur vår egen vardag och vårt förhållande såg ut.
Jag lovar att vi ser. Behandlar varandra med respekt och värme. Hjälps åt och värnar om varandra.
Jag satt där och lät dem hållas. Struntade i att jag inom mig ville be dem sakta dra åt helvete och hålla sina skitiga åsikter för sig själva.
Jag satt där och tyckte väldigt synd om dem. Inom mig beklagade jag deras avsaknad av respekt för andra och insåg ju längre kvällen gick att de egentligen satt och beskrev sig själva, inte mig och min man.
Att de antagligen lever i ett tomrum, att de saknar det som vi faktiskt har och ger varandra.
Deras utpräglade behov av att hävda sig är nog i botten ett bevis på undertryckta känslor. Så summa summarum är jag idag ganska ledsen för deras skull. ledsen över att de inte tar tag i sina liv, sina självförtroenden och sin självaktning mer. Att de inte värnar om varandra.
Mår man gott finns inte behovet av att trycka till andra med hälen hårt nerkörd i gräsmattan. Mår man gott vill man antagligen helst sprida sin glädje omkring sig, se det positiva i andra och förmedla livets goda till sin omvärld.
Vem vet, kanske jag en dag talar om för dem vad jag tycker. Säger vad jag känner och uttrycker mitt medlidande med deras avsaknad av kärlek på ett mer äkta plan. Kanske en dag...
Men just idag känner jag att jag bara släpper det till marken, det är inte värt att ägna tid och energi åt det.
